Nudlar, kognition och en del irrande

Åh nej - nu sitter jag och har småångest för att gå och sova. Det bara blir så ibland! Det är någon slags oro för morgondagen, sprungen ur en press av för många saker jag tycker mig behöva göra nästa dag, men oberättigad eftersom den försvunnit när morgondagen inträffar. Tankarna spelar en bra märkliga spratt ibland!

Det brukar ge sig efter ett par timmar, men jag ska se om en dusch hjälper istället, att sitta vid datorn brukar vara dra ut på det hela. ( ^  _  ^ ; )

Jag inser att problemet beror helt och hållet på mitt perspektiv på dessa saker "som behöver göras", t ex att jag känner att jag måste utföra dem mer för andra "förväntar" det av mig än för att jag faktiskt vill. Och det i sin tur bottnar i att jag är alldeles för koncentrerad på vad andra potentiellt tycker om mig. Det är helt snedvridet faktiskt, jag har samtidigt upptäckt att människor inte ogillar folk som inte bryr sig om vad andra tycker om dem. Det är en motsägelse. Det plågar mig när någon blir sur eller besviken på mig, och för att undvika det försöker jag uppfylla deras förväntningar. Samtidigt skapar det beteendet friktion i sig, om jag gör något som går mig emot påverkar det mig negativt och därmed gör mig mindre trevlig att vara med. Dessutom är det inte särskilt spännande att umgås med någon som inte har egna åsikter och idéer utan bara försöker säga och göra det den andre vill. Jag vill inte påstå att jag är längst ut på den extremskalan, men det pågår konstant en inre konflikt mellan min önskan att göra det jag känner för och det jag tror att den andre vill. Vilket håll det än slutar med så är själva den tysta diskussionen påfrestande. Jag tror att detta är en stor del av anledningen till att jag inte orkar vara social särskilt mycket.

Så, jag har en förnuftig lösning. Jag slutar tänka på vad folk tycker och säger om mig och handlar som jag känner för (fortfarande i enlighet med mina andra moraliska ideal förstås, även om jag först måste klura ut skillnaden mellan hänsyn och det jag tagit upp). Tar det med ro om någon blir förnärmad. Man kan aldrig göra alla glada ändå, men varför inte börja med mig själv? Det blir en win-win situation. Jag blir mer tillfreds, social och folk kommer kunna trivas bättre i mitt sällskap! Helt perfekt.

Men... vi har en liten detalj kvar. Det är ett tankemönster som jag har präntat in i hjärnans vindlingar dagligen sedan tio-årsåldern eller någonstans däromkring. Beteendet är automatiserat till nivån av instinkt. Att bygga om synapsernas kopplingar tar rimligtvis flera års daglig medveten träning av det nya beteendet. Apjobbigt! Nu får jag ångest av att tänka på det istället! Tja, variation i alla fall.

Så, resultatet av detta nattliga resonemang är - ingenting. Den förändringen får bli en annan gång! Dags att ta den där duschen. （￣ - ￣;）