Nudlar, kognition och en del irrande

För en vecka sedan började jag spela Kingdom Hearts II och återupptäckte hur härligt det kan vara med tvspel. Det är ett helt underbart spel, med enormt mycket story som på samma gång är lättfattlig, känslomässigt berör och har djupa underströmmar. Jag hade glömt hur bra Square Enix är på att väva spännande berättelser, när det inte trasslar in sig i trista politiska maktspel!

Dessutom är striderna riktigt roliga, mycket action och en skön röjar-känsla i stora fiendesamlingar. Det ser också imponerande häftigt ut, speciellt vid bossarna, tack vare alla mäktiga Reaction commands som släpper iväg olika attacker beroende på vilken sorts fiende man slåss mot. Bossfighterna är coola nog för att klå de flesta slutbossar jag sett redan från det allra första mötet, och man känner sig mycket skickligare (och coolare) i striderna än vad man egentligen är. En av specialattackerna ger också huvudpersonen ett riktigt snyggt klädbyte, jag älskar deras designer!

Som bonus äter de glass väldigt ofta, jag har aldrig sett animerade tvspelskaraktärer göra det förut. (＾▽＾)

Sådär, nu har jag kommit på en forskningsfråga att skriva om i hemtentan i Kvalitativ metod:

Vilka typer av identiteter skapas av spelare i World of Warcraft och hur upplevs dessa påverka identiteten utanför den virtuella världen?

Det är en så spännande fråga att det nästan är synd att jag inte ska genomföra undersökningen på riktigt, utan bara planera den och diskutera tänkbara resultat.

Idén fick jag för övrigt under en Naxxramas-raid, när en bekant frågade vad jag sysslade med. Efter att ha hört termen Cognitive Science inkl förklaring (det behövs alltid en förklaring, kognitionsvetare vet inte ens riktigt själva) frågade han lite oroligt om jag studerar honom och andra spelar. Det skulle jag inte kunna göra utan att be om medgivande och informera utförligt i förväg, enligt den vetenskapliga metodens code of ethics, men det kan ju inte oinsatta veta. Sen kom jag på att onlinerollspel är ett ypperligt forskningsområde. Jag undrar om just denna fråga (inte nödvändigtvis specifikt för detta MMORPG) besvarats förut? I så fall vill jag läsa den rapporten.

Usch, jag har inte den minsta lust att plugga. Det är kursernas fel, eller någon annans. Jag känner mig bara avslagen och matt, vill enbart sova eller göra kravlösa saker. Motivationsnivån ligger på 2 av 10. Jag vet inte om det är feber, allergi, överansträngning, brist på träning eller lite av alla, men jag är så trött att jag knappt orkar bry mig om de plikter som kallar. Förhoppningsvis kan jag ändå prestera en hemtenta, en salstenta, ett seminarie och en laboration de närmaste två veckorna, för det lär inte bli roligare att göra det senare. Men egentligen vill jag bara kura ihop mig under en filt och sova minst halva dygnet, och spendera den andra halvan till att läsa en bok i solen eller spela spel. Det är svårt att motivera sig till en anträngning när energin ligger och kravlar på botten.

5 min senare:
Jag hade visst 0,7 graders feber, då var det inte enbart mina mentala fabrikationer i alla fall.

Det må vara ett tag sedan nyheten var aktuell, men jag kunde inte låta bli att garva när jag hittade den här bilden igen!

Jag gillar inte grupparbeten, av den enkla anledningen att jag känner att inget blir gjort på ett bra sätt om jag inte gör det själv. Därför drar jag på mig en mycket större arbetsbörda än min egentliga andel. Det är en psykologisk fälla som jag framkallar och trillar i helt själv.

Så nu försöker jag lära mig att tillåta andra att ta sin del av jobbet (jag kan nog upplevas som att jag ibland kör över eller förminskar andra gruppmedlemmar, även om det är helt oavsiktligt). Jag har ett perfekt tillfälle med grupparbetet vi gör just nu, tre personer som ska producera ett flertal laborationer och rapporter i Artificiell Intelligens.

Det finns två problem med projektet.

1) Jag känner ett starkt obehag inför att ta upp frågan rakt på med de andra. Jag vill inte verka som att jag bara kritiserar deras insats, alldeles oavsett att jag faktiskt tycker den är skit, på grund av att de är mina vänner och jag vill inte få en dålig relation med dem. Jag har någon slags spärr inför att ta upp vad som helst som kan orsaka konflikter. Det är något jag tänker fortsätta försöka ge mig på, förr eller senare vågar jag och inser att det inte är så farligt, ens om folk blir tillfälligt arga eller besvikna på mig.

2) Just det här projektet kräver programmering och rapportskrivning. De andra två är dåliga på programmering och halvdåliga på att skriva, medan jag är ganska bra på att programmera och bra på att skriva. Det är inte skryt, och det handlar inte på något sätt om att de skulle vara sämre människor. Men det är ett faktum. Hur är det meningen att vi ska kunna dela på arbetsuppgifterna när det bara är jag som kan lösa programmeringsproblemen, bara är jag som ansträngt mig att förstå all teori som krävs för skrivandet och bara är jag som har ett skriftspråk på universitetsnivå? Jag trodde att jag skulle kunna skjuta över en del av åtminstone skrivarbetet på de andra, men de kommer inte på något att skriva eftersom de inte riktigt förstått vad vi håller på med.

Till detta kommer det faktum att de andra i varierande grad prioriterar annat högre än grupparbetet. Det är helt normalt till en viss gräns, men att låta vilka sociala aktiviteter som helst gå före våra bestämda arbetstider, och att sällan meddela detta i förväg? Även om jag gör mitt bästa för att vara tolerant gör det mig ledsen och frustrerad att inte få dela arbetet som det är meningen. Det känns som att de andra bara flyter med för att det är bekvämt - jag tar ju ändå hand om uppgifterna om ingen annan gör det. Jag hamnar i den rollen alltför ofta - jag erkänner att jag är otålig, tar ingen annan ansvaret så gör jag det rätt snabbt.

Är det verkligen min uppgift att planera, göra allt jobb och förklara för de andra hur allt fungerar? Är det mig det är fel på när de andra inte gör något på eget initiativ? Eller borde jag kunna förvänta mig att de andra gör något själva, utan att jag instruerar och förklarar?

När det gäller det här projektet finns det nu tre vägar för mig att välja.
1. Sitta själv och fixa klart allt. Snabbaste lösningen, bäst resultat, orättvist.
2. Luta mig tillbaka och låta de andra fixa det som är kvar, hur långt tid det än dröjer tills dess. Sämst resultat, minst ansträngning, orättvist, emotionellt svårt.
3. Prata ut med mina kollegor, få höra deras synpunkter och försöka fördela jobbet. Okänt resultat, rättvist.

När jag staplar upp det ser jag själv att det enda vettiga är alternativ tre. Ettan är kortsiktig och jag kommer få samma problem igen om jag inte lär mig kommunicera det. De andra kanske inte ens är medvetvna om mitt perspektiv? Men jag får ångest av att tänka på en konfrontation. En medelväg skulle kunna vara att författa ett noggrant formulerat brev. Ja, det är lättare. Så kan vi diskutera det IRL efteråt. Om jag undviker anklagelser och betonar att det är min personliga upplevelse det handlar om, så kan det faktiskt bli ett konstruktivt samtal. Även om jag känner mig förorättad och bitter hjälper det inte att kasta sådana känslor i folks ansikten om det man verkligen vill ha är en bra lösning.

Okej, då var det bestämt. Önska mig lycka till!