Nudlar, kognition och en del irrande

Jag har funderat över min vegetarianism. Jag trivs med att inte äta kött, dels för av det lättar mitt samvete, dels för att jag inte längre tycker om smaken av kött. Men jag undrar också om bristen på köttätande är en bidragande orsak till min kroniska trötthet. Jag aldrig brytt mig särskilt mycket om att balansera min kost, även om jag tror att den är okej till största del. Faktum är att min låga energinivå började ungefär i samband med att jag blev vegetarian - den var helt normal tidigare. Antagligen beror det även på annat ägde rum då (som skilsmässa, skolstress, depression, minskad fysisk aktivitet och annat som slog till runt högstadiet/gymnasiet), men tänk om det är maten som är huvudorsaken till att jag går runt och känner mig matt hela tiden? Borde jag inte testa teorin för att se om det ligger något den? Frågan är då om jag ska 1) bli köttätare, eller 2) bli näringsexpert på vegetarianism. Jag gillar inte någon av alternativen, det ena är osmakligt och det andra är både tråkigt och jobbigt (eftersom jag är så trött hela tiden, haha).

Hmm.

Jag äter en vegburgare medan jag funderar på saken.

Tog mig efter mycket vånda (missade en viktig föreläsning!) en ledig dag igår. Det var precis vad jag behövde för att ladda batterierna, efter att ha blivit så slutkörd att jag bokstavligen raglade runt i lägenheten kvällen innan (och blev lätt förkyld). Spenderade hela dagen till att spela WoW i morgonrock (något jag utöver helger tillåter mig att göra när jag är hemma sjuk). Försöker koncentrera mig på att tänka på allt jag behöver göra i mindre delar, det räcker att lägga ett par timmar i veckan på varje uppgift. Ingen deadline för någon av projekten den närmaste tiden, så det går bra att ta det lite lugnt och fortsätta vila delar av dagarna samtidigt som jag pluggar.

Förra veckan blev det så körigt att jag brände ut mig, och tydligen vilade jag inte alls upp mig hos min farmor i Leksand - var ännu tröttare när jag kom hem, mystiskt nog. Jag tror att jag inte kan slappna av där längre eftersom jag fokuserar så mycket på att hjälpa min farmor, som inte kan göra så mycket själv med sin brutna arm som ännu inte läkt. Jag älskar henne, men hon är väldigt bra på att sätta en på sysslor hela tiden, gärna när man precis har satt sig ned efter det senaste ärendet. Självklart gör jag allt hon ber mig om, det är ändå oändligt mycket lättare för mig. Men då kan jag heller inte dega runt och slappna av.

Jag har noterat att jag bara vilar på riktigt om jag är för mig själv, utan att uträtta några måsten. En dag med WoW eller något annat helt onödigt är därmed maximal vakenvila. Jag behöver minst en sådan dag i veckan för att fungera, helst två. Normalt får jag det på helgerna, men inte den här gången, och det efter årets körigaste vecka. Måste vara mer försiktig med mig själv, om det nu är på gång en influensaepidemi! Extremlåg energi är den enskilt största anledningen till att jag blir sjuk, faktiskt den enda på många år vad jag kan minnas. Inte så konstigt eftersom man får svagt immunförsvar av det.

Men idag mår jag mycket bättre! Fortfarande mer trött än jag brukar efter en 10-17 dag med plugg och jobb, men det är inte så konstigt att det inte gick över helt så snabbt. Fascinerande ändå vilken effekt en ledig dag hade, både på energinivå och studiemotivation (vilken droppade till botten i måndags). Nu tycker jag livet är rätt bra igen. Ska se till att vila ordentligt i helgen också, förutom några timmars plugg som jag behöver stoppa in för att väga upp för mindre pluggande på kvällstid under veckan. Det kommer fortsätta vara mycket tills de här två kurserna och extrajobbet är över, men det känns överkomligt igen.

Dags att sova, vi kör 8-16 imorgon innan jag ens kan börja med AI-projektet och förberedelse av AI-labben!

Agh, nu har jag fastnat i min onda stress-cirkel igen! Jag mår fysiskt illa av att tänka på allt jag måste göra i veckan (och självklart borde börjat med igår). Spänner mig och andas ytligt och kort som om det vore en fråga på liv och död, inte några fjantiga småuppgifter i livet. Jag har verkligen inte blivit bra på att hantera det här ännu. Mitt försvar är att grotta ner mig i något som inte lämnar uttrymme till andra tankar, för tillfället att spela WoW och kolla på True Blood. Fungerar fint medan jag är involverad i dem, men så snart jag slutar är stressnivån ännu högre än förut. Jag vet egentligen att jag mår bättre av att ta itu med grejerna istället, och jag vet att det alltid verkar fixa sig på något sätt även när jag är orolig för om jag ska lyckas tillräckligt bra. Vad är det värsta som kan hända, frågar jag mig? Att kugga en kurs eller så gör inte så mycket, det som skrämmer mig intill panik ibland är de sociala konsekvenserna av att inte nå upp till det jag tror är andras förväntningar på mig. Det finns inget som gör mig räddare än tanken på att folk ska bli besvikna på mig och inte tycka om mig längre - jag skulle hellre kliva in i ett rum fullt med kravlande insekter än se besvikelse i ögonen på någon jag pratar med. Så jag gör mig bästa för att vara snäll och duktig och hoppas på att slippa det. Det har fungerat rätt bra hittills. Men då kan jag heller inte slappna av, måste tänka på hela tiden att uppfylla mina plikter, vara trevlig och inte göra något som ser ut eller låter dumt. Det låter helt idiotiskt när jag skriver ned det i ord, men det handlade aldrig om förnuft. Jag är tacksam att jag inte råkade bli en av de olyckliga som mobbades i alla de skolor jag gått i, det skulle säkert ha tagit knäcken på mig. Varför ska jag bry mig om vad andra tänker om mig? Jag vet att det oftast bara är mina egna påhitt ändå, jag kan ju faktiskt inte se in i någon annans sinne. Men det hjälper inte att resonera. Jag måste lära mig att handla annorlunda än vad min kropp och min hjärna säger åt mig, när jag går ner mig i någon av de här träsken. Det är den springande punkten, och mycket svårare än vad det verkar. Det handlar om att ändra på djupt inrotade vanor, faktiskt rent fysiskt ombilda bindningar mellan hjärnceller. Jäklar, någon gång ska jag lyckas med det! Det går tydligen inget vidare att tänka sig fram till nya tankesätt, det enda som hjälper är att agera annorlunda för att framkalla andra reaktioner i kroppen och sinnet. Känslor och tankar kommer spontant, och går bara att styra till en liten del, men handlingarna kan man styra helt. Bara man vinner över sitt automatbeteende! Jag fortsätter försöka!

Nu ska jag hur som helst gå på yoga och qi gong. Två timmar österländsk träning för kropp och sinne kommer säkert få mig bättre till mods, så kan jag återvända med nya krafter. Det behöver jag, för imorgon ska jag vara i skolan 8-17 - det blir en lång dag!

Ibland när jag stannar upp och betraktar mig själv kan jag se hur mycket jag har förändrats. Långsamt, ibland snabbare, men jag förändras hela tiden. När jag slutade växa på längden fortsatte växten inombords. Det är konstigt att tänka på mig själv på det sättet, men jag har blivit allt mer vuxen under de år som gått sedan gymnasiet. Det kanske låter självklart, men egentligen är det inte det. Lika omöjligt som det är att inte förändras, lika omöjligt är det att förutsäga vad denna förändring kommer bestå av. Det är lustigt att tänka tillbaka på alla de små händelser som, trots att jag på sätt och vis fortsätter att betrakta mig som den människa jag var för 5-10 år sedan, gjort mig till någon helt annan. Just nu, känner jag, är jag inne i en extra intensiv växandeperiod. I sommar tog jag för första gången hand om en annan människa som inte kunde rå sig själv, vilket var en givande om än påfrestande upplevelse. Jag minns att jag tänkte, när jag rastlöst spatserade runt hemma veckorna innan det akuta telefonsamtalet, att dagarna märkligt nog kändes ganska meningslösa när jag inte hade något annat för mig än att roa mig. Faktum är att jag sedan kände mig uppriktigt tacksam för att få utträtta något som verkligen var livsnödvändigt för en annan människa, som mina kunskaper räckte till och som det inte fanns någon ersättare för. Den upplevelsen fick mig att inse att jag kan mer än jag tror - det finns vardaglig kunskap som jag helt enkelt inte värderat förut, eftersom den varit så självklar för mig.

Nästa nya erfarenhet kom tätt inpå - att formellt agera som lärare, hos den universitetsklass jag nu är laboratoriehandledare till. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha en introducerande föreläsning för dessa människor - väsenskilt från de projektredovisningar som annars varit de enda tillfällena jag talat inför grupp. Åhörarna satt som små tända ljus och insöp allt vi sade i storögd, koncentrerad tystnad. Vi var bara andraårskurs-studenter, men i jämförelse högst världsvana i det akademiska livet. Dessa nya studenter betraktade oss inte som medstuderanden - de såg oss som lärare. Att de betedde sig mot oss som mot lärare gjode att vi själva kunde agera i enlighet med rollen - de skapade det sociala klimatet som behövdes, det var en rent fysiskt kännbar skillnad i deras uppmärksamhet, jämfört med den som man kan få av "jämnställda" lyssnare som är halvt ointresserade och mer fokuserade på vad de själva snart ska säga. Riktigt häftigt faktiskt. När vi sedan handledde de faktiska labbarna (vilket fortfarande pågår, nästa vecka går vi över i deras nästa kurs) fortsatte de att behandla oss som de lärare vi hastigt och lustigt antagit rollen som. De vände sig till oss med sina frågor, övertygade om att vi hade svar på allt som behövdes (vilket vi förstås hade, eller kunde ta reda på). Det var en lika fascinerande upplevelse att vandra runt bland datorsalarna i syfte att vara tillgängliga för de som behövde hjälp. För att inte tala om det faktum att en del till och med tackade för sig när de gick - jag tror att de uppskattade våran insats. Det gläder mig. Jag kan själv erkänna att det gått bättre än jag hoppats (befarat?). Strul har förstås förekommit - med schemaombokningar, gruppindelningar, trasiga länkar och en inhyrd lärare som aldrig dök upp - men inget onormalt. Det har varit till stor hjälp att ha en god vän i klassen som handledarkollega, vi har kunnat dela på ansvar, förberedelser och tankar. Väldigt lyckat, helt enkelt, och en betydligt mer värdefull upplevelse (misstänker jag) än för de som valde att arrangera nollning.

Så jag kan se hur jag sakta men säkert växer upp. Jag inser att jag faktiskt har skäl att tro på min egen kompetens, trots den mentalt svajiga uppväxt som jag säkert delat med många andra. Det känns betryggande att veta att det går åt rätt håll. Jag är fortfarande bara 25 år, så jag har god tid på mig att utvecklas vidare. Det finns mycket att göra, men jag har kommit en god bit på väg sedan tonåren! :)

Jag blev sömnig efter lunchen och tog mig en tupplur. Sov drömlöst tills väckarklockan ringde, kände mig då ännu tröttare och bestämde mig mot bättre vetande för att somna om.

En märklig (mar)dröm utspelade sig därefter. Den saknade spektakulär handling, men det var en väldigt speciell upplevelse. Det började med att jag låg i sängen i mitt barndomshem, i exakt samma position som där jag somnat i min lägenhet. Jag var trött och halvsov, och pratade med min syster som satt på huk brevid sängen i något okänt ärende. Jag minns att jag sade att det hade känts som att mitt ansikte domnat bort, men hon verkade inte lägga någon vikt vid det och själv var jag ännu inte särskilt oroad. Min syster gick snart ut igen och stängde dörren efter sig, så att jag blev ensam i mitt lilla rum. Solljuset strilade in genom fönstret i andra änden av rummet och jag kände hur tröttheten lade sig som ett täcke över mig. Vagt hörde jag personer gå förbi i korridoren utanför; mamma, pappa och syster samtalade lågt och jag hörde att min syster sade att jag var sjuk och att hon inte riktigt visste vad det var med mig. När jag försökte röra på mig i sängen upptäckte jag att hela kroppen gradvis hade domnat bort. Det var som om den inte tillhörde mig längre, och det enda jag kunde göra var att blunda eller ha halvöppna ögon. Obehagskänslan började komma krypande. Jag kom ihåg att det inte var meningen att jag skulle ligga här och sova, att jag behövde vakna. Jag blundade och försökte tänka mig till rörelse, men även om det kändes som om jag rörde mig så låg jag kvar i samma ställning i sängen; på sidan med uppdragna ben, ryggen mot väggen. Jag blev oförklarligt rädd för personerna som sporadiskt gick förbi utanför min stängda dörr - rädd för att de skulle öppna dörren för då skulle det kanske inte längre vara min familj, trots att jag kände igen deras röster och deras steg när de gick där utanför. Jag tittade bakåt i rummet, mot fönstret, och satte hjärtat i halsgropen när det såg ut som om min pappa stod där, tittandes mot väggen. Det visade sig istället vara min högryggade datorstol, som oförklarligt placerats mot bokhyllan i det rum som annars var möblerat så som det en gång varit. Jag försökte allt mer frenetiskt komma på ett sätt att vakna upp, att kunna röra mig igen. Jag visualiserade att jag slängde något tungt mot fönstret så att det splittrades, och tittade sedan skrämt mot det när jag insåg att jag kanske hade förstört en skyddande vägg. Lyckligtvis hade inte min normala drömstyrningsförmåga återuppväckts i just det fallet, och solljuset fortsatte att strila in genom ett stängt, helt fönster. Allt var oskyldigt och stilla, men jag kunde fortfarande inte röra en muskel och rädslan för vad som kunde komma in i rummet utifrån byggdes långsamt på. Jag fick en till idé och försökte andas häftigtare för väcka kroppen.

Det fungerade tydligen, eftersom jag strax därpå vaknade upp i samma säng i min lägenhet. I exakt samma position som jag hade somnat...

Jag vågade inte sluta ögonen igen, trots att inget hemskt faktiskt hade hänt. Jag var fortfarande sömnig, och stel i högra axeln efter att ha legat stilla på den i en timme. Något yr gick jag upp och drack ett glas vatten, gav mig sedan snabbt ut på en promenad med en ljudbok för att vakna upp ordentligt.

Trots att inget hemskt faktiskt hände, och jag egentligen borde ha känt mig trygg i mitt gamla rum med min familj i närheten, så var det definitivt ingen behaglig upplevelse. Jag misstänker att jag faktiskt upplevde min fysiska kropp i drömmen, som jag därför inte kunde röra på i drömtillståndet. Vanligtvis så skapar man sig en tankekropp att drömma med, men det har faktiskt hänt tidigare att jag känt mig fysiskt låst på ett liknande sätt. Dock aldrig så långt tid. Flera minuters drömtid är en evighet.

Jag visste redan att jag inte mår bra av att sova för långa stunder på eftermiddagen. Det är bara så svårt att bry sig om när jag ligger på sängen, halvt medvetslös eftersom det är vad som krävs för att jag ska få för mig att sova mitt på dagen, och bara önskar att få sova vidare när väckarklockan ringer. Det är ungefär lika lätt som att gå upp sex på morgonen efter fem timmars sömn.

Men nu kanske jag tänker efter en gång till.

Jag gillar inte grupparbeten, av den enkla anledningen att jag känner att inget blir gjort på ett bra sätt om jag inte gör det själv. Därför drar jag på mig en mycket större arbetsbörda än min egentliga andel. Det är en psykologisk fälla som jag framkallar och trillar i helt själv.

Så nu försöker jag lära mig att tillåta andra att ta sin del av jobbet (jag kan nog upplevas som att jag ibland kör över eller förminskar andra gruppmedlemmar, även om det är helt oavsiktligt). Jag har ett perfekt tillfälle med grupparbetet vi gör just nu, tre personer som ska producera ett flertal laborationer och rapporter i Artificiell Intelligens.

Det finns två problem med projektet.

1) Jag känner ett starkt obehag inför att ta upp frågan rakt på med de andra. Jag vill inte verka som att jag bara kritiserar deras insats, alldeles oavsett att jag faktiskt tycker den är skit, på grund av att de är mina vänner och jag vill inte få en dålig relation med dem. Jag har någon slags spärr inför att ta upp vad som helst som kan orsaka konflikter. Det är något jag tänker fortsätta försöka ge mig på, förr eller senare vågar jag och inser att det inte är så farligt, ens om folk blir tillfälligt arga eller besvikna på mig.

2) Just det här projektet kräver programmering och rapportskrivning. De andra två är dåliga på programmering och halvdåliga på att skriva, medan jag är ganska bra på att programmera och bra på att skriva. Det är inte skryt, och det handlar inte på något sätt om att de skulle vara sämre människor. Men det är ett faktum. Hur är det meningen att vi ska kunna dela på arbetsuppgifterna när det bara är jag som kan lösa programmeringsproblemen, bara är jag som ansträngt mig att förstå all teori som krävs för skrivandet och bara är jag som har ett skriftspråk på universitetsnivå? Jag trodde att jag skulle kunna skjuta över en del av åtminstone skrivarbetet på de andra, men de kommer inte på något att skriva eftersom de inte riktigt förstått vad vi håller på med.

Till detta kommer det faktum att de andra i varierande grad prioriterar annat högre än grupparbetet. Det är helt normalt till en viss gräns, men att låta vilka sociala aktiviteter som helst gå före våra bestämda arbetstider, och att sällan meddela detta i förväg? Även om jag gör mitt bästa för att vara tolerant gör det mig ledsen och frustrerad att inte få dela arbetet som det är meningen. Det känns som att de andra bara flyter med för att det är bekvämt - jag tar ju ändå hand om uppgifterna om ingen annan gör det. Jag hamnar i den rollen alltför ofta - jag erkänner att jag är otålig, tar ingen annan ansvaret så gör jag det rätt snabbt.

Är det verkligen min uppgift att planera, göra allt jobb och förklara för de andra hur allt fungerar? Är det mig det är fel på när de andra inte gör något på eget initiativ? Eller borde jag kunna förvänta mig att de andra gör något själva, utan att jag instruerar och förklarar?

När det gäller det här projektet finns det nu tre vägar för mig att välja.
1. Sitta själv och fixa klart allt. Snabbaste lösningen, bäst resultat, orättvist.
2. Luta mig tillbaka och låta de andra fixa det som är kvar, hur långt tid det än dröjer tills dess. Sämst resultat, minst ansträngning, orättvist, emotionellt svårt.
3. Prata ut med mina kollegor, få höra deras synpunkter och försöka fördela jobbet. Okänt resultat, rättvist.

När jag staplar upp det ser jag själv att det enda vettiga är alternativ tre. Ettan är kortsiktig och jag kommer få samma problem igen om jag inte lär mig kommunicera det. De andra kanske inte ens är medvetvna om mitt perspektiv? Men jag får ångest av att tänka på en konfrontation. En medelväg skulle kunna vara att författa ett noggrant formulerat brev. Ja, det är lättare. Så kan vi diskutera det IRL efteråt. Om jag undviker anklagelser och betonar att det är min personliga upplevelse det handlar om, så kan det faktiskt bli ett konstruktivt samtal. Även om jag känner mig förorättad och bitter hjälper det inte att kasta sådana känslor i folks ansikten om det man verkligen vill ha är en bra lösning.

Okej, då var det bestämt. Önska mig lycka till!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är fel på samhället eller mig. Det är nämligen så att de flesta gånger jag bestämt mig för att göra något social på kvällarna, så ångrar jag mig senare och har inte alls lust när det kommer till kritan. Jag stannar mycket hellre hemma och är för mig själv. Ofta gör jag också det, i synnerhet när jag kommer hem efter att ha umgåtts med klasskompisarna/kollegorna och pluggat/jobbat i många timmar. Jag har helt enkelt en stark icke-lust att vara i närheten av andra människor då.

Problemet är att jag får dåligt samvete av att hoppa av i sista stund. Vad kommer folk tänka om mig, blir de sura, tröttnar de på att försöka vara vän med mig?

Är jag onormal? Handlar det om en rädsla för sociala situationer som jag borde arbeta bort? Eller är normen onormal, borde jag acceptera min egna personlighet isället då den är helt OK? Jag velar fram och tillbaka, vilket resulterar i att jag ofta tecknar upp mig för sådant jag sedan inte har lust med. Jag borde faktiskt välja någon av vägarna och hålla mig till den.

Den eviga frågan om det är bättre att förändra eller acceptera... Det låter bättre med förändring, men sanningen är den att min ivriga strävan efter att ändra mig själv efter hur jag "borde" leva, resulterar i att jag blir mindre och mindre nöjd med mig själv även om jag genomför dem. Det är en kontradiktion. Jag vet inte vad som är rätt svar.

När jag var på studenthälsan berättade kvinnan där en liten historia. Hjärnan är som ett litet barn som vill ha stimulans hela tiden, och våran uppgift är att sätta upp rimliga regler för den precis som vi skulle göra för ett mänskligt barn. När jag nu satt och satt och ändrade i min egen Parental Control på World of Warcraft kom jag på att det är verkligen är EXAKT så det går till!

Där sitter jag på kvällarna framför datorn och hjärnan trivs helt enkelt jättebra med stimulansen från dator- eller tvskärmen, och allra helst spel. När läggdags närmar sig vill hjärnan inte alls gå och sova. Förmanande säger jag då till den att det är dags att sova, men den svarar trotsigt "Nej, jag vill ha meeer!". Då kan jag antingen säga "Okay då, en liten stund till, när du nu tycker det är så roligt", och hjärnan fortsätter, nöjd och glad. Eller så säger jag bestämt "Nej, du kommer inte må bra imorgon om du inte sover ordentligt, så sluta med det där nu", och hjärnan suckar "Ja ja, okej då".

Men jag tillåter ofta hjärnan att fortsätta flera gånger innan jag sätter stopp, vilket påminner mig om en butiksepisod när jag jobbade på ÖoB. Då var det en unge som stod med mamman i kassakön och envist skrek på godis. Efter ett tag gav mamman efter och gav ungen något från kassastället. Då började ungen tjata på mer godis... och till slut gav hans mamma honom det också. Jag minns att jag tänkte att det var ett himla dåligt sätt att ge efter på, ungen kommer ju bara lära sig att det fungerar och fortsätta med det. Bättre att säga nej rakt av och stå ut med att ungen skriker och stör för andra ett par gånger, för då lär han eller hon sig att det inte ger något att uppföra sig på det sättet.

Men nu gör jag ju samma sak med min hjärna, vad lustigt! Om jag tänker på saken på det sättet blir det plötsligt inte jag som ÄR mina trotsiga känslor på kvällarna, det är som ett litet barn jag har att ta hand om. Och sätta upp regler för, eftersom barnet i längden mår bättre av vissa konsumtionsbegränsingar. Det gör det faktiskt lite lättare att hantera!

Jag hittade en insiktsfull och fascinerande artikel om introverta vs extroverta människor. Jag hör själv helt och hållet till den förra kategorin, och har länge känt att mitt ensamhets-behov är kraftigt avvikande (om än inte problematiskt, så länge jag tar hänsyn till det). Men när jag läser den här artikeln faller det hela på plats, och det verkar inte så onaturligt längre.


Intressanta utdrag:

Extroverts are energized by people, and wilt or fade when alone. They often seem bored by themselves, in both senses of the expression. Leave an extrovert alone for two minutes and he will reach for his cell phone. In contrast, after an hour or two of being socially "on," we introverts need to turn off and recharge. My own formula is roughly two hours alone for every hour of socializing. This isn't antisocial. It isn't a sign of depression. It does not call for medication. For introverts, to be alone with our thoughts is as restorative as sleeping, as nourishing as eating. Our motto: "I'm okay, you're okay—in small doses."

Extroverts have little or no grasp of introversion. They assume that company, especially their own, is always welcome. They cannot imagine why someone would need to be alone; indeed, they often take umbrage at the suggestion.

Many actors, I've read, are introverts, and many introverts, when socializing, feel like actors.


Så sant, så sant! Jag älskar att umgås med mina vänner och familj, men i mindre doser. Så snart jag har varit social behöver jag ladda upp livsbatterierna genom att vara för mig själv ett par timmar - eller i fall av långa sociala situationer, flera dagar. Jag påverkas väldigt starkt av närvaron av andra människor (jag kan känna det både fysiskt och mentalt om jag vet att någon befinner sig i samma rum), och det drar energi att vara så uppmärksam både på hur jag själv agerar (skådespelar-syndromet) och vad den/de andra säger, tänker och önskar (vilket jag lyssnar på inte bara genom tal, utan även kroppsspråk, ansiktsuttryck, stämning och allt annat icke-verbalt).

Det handlar kanske trots allt inte om att jag agerar på ett felaktigt eller energislösande sätt, utan det är bara så som jag är. Som varandes en introvert människa. Skönt!

Läs hela artikeln här.

Snubblade över Fattigbloggen, med en Aftonbladetreporter som testar att leva på socialbidrag. Från 35 000 kronor till 8 281 kronor. Bra idé, om än lite halvtam - hon har ju sin ekonomi fixad så snart hon önskar. Det är dessutom mer pengar än vad jag lever på - mer pengar än alla studenter som inte jobbar extra utöver heltidsstudierna lever på. Det är inte särskilt svårt egentligen, man får bara lägga av med att slösa. Jag har fortfarande råd med allt som är nödvändigt och nöjen därtill. Folk med höga månadsinkomster kan vara så bortskämda... jag vet, för jag har varit där ett halvår själv! Tusenlapparna bara flyger iväg. Ett behagligt levnadssätt, men långt ifrån nödvändigt. Testa att leva på 6000 eller 4000 istället, Jessica Ritzén, och du får veta hur det känns att vara fattig.

Men det är fortfarande ett bra initiativ - som många har sagt före mig, det borde vara obligatoriskt för alla högavlönade människor att leva på socialbidragsnivå ett tag. Bara för att få perspektiv på pengar. Det går inte att bara säga "skaffa ett jobb" till alla heller, för vårat samhälle bygger på ett ganska stabilt antal procent arbetslösa - annars fungerar inte arbetsmarknaden. Men det kan bli ett helvete för de som hamnar utanför. Tyvärr är det så våran värld fungerar.

Jepp, idag var jag på möte. Skolhälsan tipsade mig nämligen om att de håller en kurs om självkänsla och lite annat smått och gott.

Jag var klart upplivad när jag gick därifrån, men kanske inte på det sätt som var tänkt. Jag fick nämligen ett helt nytt perpektiv på min egen självsäkerhet! Vilket gäng det var som samlades i grupprummet. Luften var tjock av besvärad osäkerhet, så mycket att det faktiskt kändes fysiskt . De elva deltagarna satt mer eller mindre och kröp ihop, stirrandes knäpptyst i bordet. Efter att ha umgåtts med min klass och andra bekanta har jag vant mig vid sociala och utåtriktade människor, så mycket att jag börjat ta det för självklart - för normen, default-värdet.

Det smärtar mig visserligen att se hur de här människornas osäkerhet får dem att må, men en annan sak slog mig desto starkare. Jag är ju inte alls sådär numer! Utan att reflektera över det har jag blivit klart självsäkrare de senaste åren. Det var en ganska häftig insikt - uppfattningen att jag är blyg och osäker har liksom hängt kvar sedan jag var liten.

Fascinerande. Plötsligt känner jag mig inte så misslyckad. :3

Ola Larsmo på DN.se uppmärksammade mig på en intressant bit nutidshistoria. Skådar jag icke lite déjà vu i krokarna?

"På trettiotalet rasade en utdragen upphovsrättslig strid. Svenska författare menade att om deras böcker lånades ut gratis på biblioteken så skulle folk naturligtvis sluta köpa böckerna. Andra hävdade tvärtom att biblioteken gynnade bokförsäljningen, att folk helt enkelt läste mer. Låter det bekant?

Under många år var motsättningarna hårda. Författarföreningen, som Författarförbundet hette då, gick ut med förslag om ”bokkarantän” – att en bok inte skulle få finnas på bibliotek förrän efter två år. Det hände också att författare försåg sina böcker med varningstexter där det stod ”får ej lånas ut på bibliotek”.

Med tiden svalnade de heta känslorna – slugiltigt när man på femtiotalet införde en blygsam biblioteks­ersättning, där varje författare fick några ören per lån. (Somliga kritiker menade att det var tekniskt omöjligt att räkna ut sådant.) Författarfonden tillkom bland annat för att fördela denna ersättning och fondera delar av den, som sedan ges som stipendier."

Kanske bredbandsskatt inte är en så tokig lösning, trots allt. Det har fungerat för böcker, kassettband, CD- och DVDskivor hittills. Varför icke även internet?

Läs resten av artikeln här.

Tre personer utbildade inom rättssociologi har i DN skrivit ett av de vettigaste inläggen om fildelning som jag sett. Frågan handlar inte om huruvida Pirate Bay bör fällas i rätten. Det handlar om ett samhällsproblem, en klyfta mellan rättsuppfattningen hos olika generationer och problemen med att försöka applicera gamla analoga lagar på ett digitalt samhälle.

Mycket tänkvärt, jag håller med helhjärtat!

http://www.dn.se/opinion/debatt/tre-av-fyra-struntar-i-lagen-mot-fildelning-1.804882

Åh nej - nu sitter jag och har småångest för att gå och sova. Det bara blir så ibland! Det är någon slags oro för morgondagen, sprungen ur en press av för många saker jag tycker mig behöva göra nästa dag, men oberättigad eftersom den försvunnit när morgondagen inträffar. Tankarna spelar en bra märkliga spratt ibland!

Det brukar ge sig efter ett par timmar, men jag ska se om en dusch hjälper istället, att sitta vid datorn brukar vara dra ut på det hela. ( ^  _  ^ ; )

Jag inser att problemet beror helt och hållet på mitt perspektiv på dessa saker "som behöver göras", t ex att jag känner att jag måste utföra dem mer för andra "förväntar" det av mig än för att jag faktiskt vill. Och det i sin tur bottnar i att jag är alldeles för koncentrerad på vad andra potentiellt tycker om mig. Det är helt snedvridet faktiskt, jag har samtidigt upptäckt att människor inte ogillar folk som inte bryr sig om vad andra tycker om dem. Det är en motsägelse. Det plågar mig när någon blir sur eller besviken på mig, och för att undvika det försöker jag uppfylla deras förväntningar. Samtidigt skapar det beteendet friktion i sig, om jag gör något som går mig emot påverkar det mig negativt och därmed gör mig mindre trevlig att vara med. Dessutom är det inte särskilt spännande att umgås med någon som inte har egna åsikter och idéer utan bara försöker säga och göra det den andre vill. Jag vill inte påstå att jag är längst ut på den extremskalan, men det pågår konstant en inre konflikt mellan min önskan att göra det jag känner för och det jag tror att den andre vill. Vilket håll det än slutar med så är själva den tysta diskussionen påfrestande. Jag tror att detta är en stor del av anledningen till att jag inte orkar vara social särskilt mycket.

Så, jag har en förnuftig lösning. Jag slutar tänka på vad folk tycker och säger om mig och handlar som jag känner för (fortfarande i enlighet med mina andra moraliska ideal förstås, även om jag först måste klura ut skillnaden mellan hänsyn och det jag tagit upp). Tar det med ro om någon blir förnärmad. Man kan aldrig göra alla glada ändå, men varför inte börja med mig själv? Det blir en win-win situation. Jag blir mer tillfreds, social och folk kommer kunna trivas bättre i mitt sällskap! Helt perfekt.

Men... vi har en liten detalj kvar. Det är ett tankemönster som jag har präntat in i hjärnans vindlingar dagligen sedan tio-årsåldern eller någonstans däromkring. Beteendet är automatiserat till nivån av instinkt. Att bygga om synapsernas kopplingar tar rimligtvis flera års daglig medveten träning av det nya beteendet. Apjobbigt! Nu får jag ångest av att tänka på det istället! Tja, variation i alla fall.

Så, resultatet av detta nattliga resonemang är - ingenting. Den förändringen får bli en annan gång! Dags att ta den där duschen. （￣ - ￣;）

Ulf Pettersson har en välskriven blogg om bland annat fildelning. Jag finner det högst intressant att läsa vad media och privatpersoner har att säga om fildelningens vara. Ulf påpekar att kopiering per definition inte kan vara stöld, eftersom stöld innebär att den bestulne faktiskt förlorar det stulna och inte längre kan använda det själv. Han ställer sig också frågande till hur fildelning kan ge hårdare straff än misshandel, barnpornografibrott, djurplågeri och vållande till annans död. Vem är det egentligen som tycker att dessa brott är skonsammare?

Kopiering är aldrig stöld
Oproportionerligt straff i fildelningsdomen

Idag känner jag mig skönt frisk och på gott humör! Äntligen har jag tränat och blivit pigg dagen efteråt, istället för sjuk. Sweet! Är nöjd med min insats i skolan idag (tio till åtta) efter att ha slappat med studierna två veckor - det kommer säkerligen räcka gott att tentaplugga intensivt en vecka för godkänt.

Efter att ha inspirerats av boken "Munken som sålde sin Ferrari" (som jag av en slump hittade i Jonas bokhylla) har jag bestämt mig för att göra ett friskt försök att forma om mitt sätt att tänka. Jag funderar nämligen på om mitt allmänt dåliga hälsotillstånd kanske inte berott på fysiska skador, utan snarare på långvarig mental obalans (oro osv). Till och med vetenskapen konstaterar att det brukar mynna ut i fysiska symptom. Det var ganska enkelt att inse vad jag gör för fel - jag fokuserar 99% av tiden på negativa saker. Så nu tänker jag göra mitt bästa för att rikta mina tankar mot positiva aspekter istället, och fundera på vad jag kan göra för att förbättra saker ännu mer!

Så min hypotes är alltså: glädje = livskraft! Let's testa den! (＾∇＾)

Jag läser gärna regelbundet populärvetenskapliga tidskrifter för att ta del av vad nya saker som människan hittar på. Men de senaste åren har en känsla av obehag kryper på mig allt mer när jag läser om medicinska framsteg. Det finns någon slags fundamental skillnad i etik mellan vetenskapsmännen och mig själv när det kommer till djurförsök, men som jag inte har kunnat förklara ordentligt. Jag har helt enkelt inte kunnat förstå hur man kan anse att nästan allt lidande hos försöksdjur kan uppvägas av de för människan medicinska framsteg som det ger.

Idag kunde jag äntligen sätta fingret på saken, med hjälp av av boken Filosofernas svar på de stora frågorna (lättsam och fascinerande, rekommenderas!) som jag av en slump hittade på biblioteket.

Det är nämligen så att vi har blandat in två i grunden olika värdesystem. Frågan är: Har djur och arter intressen och rättigheter som vi bör respektera oberoende av de eventuella fördelar de ger oss? Enligt de flesta inblandade i djurförsök så är människornas överlevnad och välmåga rankad ett steg högre än andra varelsers dito. Detsamma gäller de flesta svenskars åsikt, enligt en enkätundersökning från Vetenskapsrådet.

Jag påstår inte att det är ett felaktigt synsätt - till en lägre gräns håller jag med själv. Troligtvis är det en biologisk överlevnadsmekanism att ta hänsyn till sin egen art i första hand.

MEN... här kommer min moraliska ståndpunkt in. Mitt synsätt är att alla levande och kännande varelser har samma grundläggande rätt att bli väl behandlade och inte utsättas för oberättigat lidande. Med detta följer att det är moraliskt förkastligt att tortera och döda hundratusentals råttor för att rädda livet på hundratals människor. Jag inser att jag skulle se annorlunda på saken om människorna ifråga var mina närstånde, men då handlar det inte om ett moraliskt beslut utan direkta känslor och det har egentligen inte med diskussionen att göra. Hur avancerad livsformen är, och därmed hur kapabel den är till att känna både fysiskt och psykiskt lidande, spelar däremot en viss roll - att tortera en primat är värre än en bananfluga, även om det senare också är förkastligt, på grund av deras mer komplexa upplevelse av lidande (beroende på nervsystem/hjärna/känslor/psykologisk förmåga). Att man i längden kanske kan minska mer lidande än man skapar är inte ett tillräckligt motiverande argument - dels på grund av osäkerheten i resultatet, dels för att bättre välmåga för vissa inte uppväger lidandet hos de andra (i synnerhet om dessa är lika många eller fler). De som dessutom argumenterar för lidandet hos fåtalet för flertalets hälsa som princip, borde givetvis inkludera människor i djurförsöken - det skulle trots allt krävas mycket färre människor eftersom många problem med djurförsök kommer sig av att de har annorlunda biologi. Anser man att människoförsök ändå är moraliskt fel, men inte på andra djur, så är inte principen giltig. Det hela slutar med huruvida man värderar människor som hierariskt längre upp på värdeskalan, eller på samma nivå som andra djur av närliggande komplexitet. Beroende på var man står i den frågan, kan man sedan dra helt olika moraliska slutsatser om djurförsök.

Ett konkret exempel från Forskning & Framsteg 7-08 (citat från artikeln):
Forskare har för första gången genförändrat apor så att de får en sjukdom som annars bara drabbar människor. Huntingtons sjukdom är dödlig och mycket plågsam för människor som drabbas. Tanken är att dessa apor ska göra det möjligt att ta reda på hur sjukdomen fungerar, och i bästa fall hindra att den bryter ut. - Jag tycker att det vore oetiskt att inte utveckla den här djurmodellen med tanke på hur hårt sjukdomen drabbar människor, säger Anthony Chan, hjärnforskare vid Emory University i USA.
Mitt svar är redan givet. Vad tycker du?

Hittade en dikt jag skrev för två år sedan. Lite åt det deppiga hållet, men den var ganska bra ändå! Passar bra apropå föra inlägget.


The world is screaming
Do you ever listen to it?

All the silent people
It's you, you whom will make it fall

The world is screaming
It's there for you to hear

All the silent people,
covering your ears, closing your eyes

You think that is called peace,
averting the truth?

You think the noise will fade,
when you turn your back?

The world is screaming
and all the silent people
still have a choice

Den 13 oktober startar älgjakten i södra Sverige. Förra säsongen sköts runt 80 000 älgar. I min morgontidning finns detaljerad statistik om hur många tusen som skjutits i varje del av mellansverige. Endast 2000 i Östergötland, eftersom många jägare ville ge älgsammen en chans att växa till sig, i år beräknas det bli fler. Länsstyrelsen vinterstammen i länet ska ligga på 4500-7500 djur. I artikeln finns också uppgifter om hur hornen mäts för att poängbedömas, och statistik över älgavskutning från 1939 till förra året (den toppade brant runt 1980 med 170 000 älgar och har sedan minskat igen).

Det är så jävla sjukt! Den så kallade "jakten" går ut på att smyga sig på målet och avrätta det från avstånd med en osedd kula. Det viktigaste är att personligen döda så många älgar som möjligt, och så stora som möjligt eftersom dessa horn ger mer poäng. Som om det vore något jävla virtuellt spel! Allt är kliniskt beskrivet med förskönande och icke-affektiva ord, för att inte de stackars bödlarna ska behöva känna någon skuld. Det är bäst att inte tänka på att de utför folkmord, om ock på en annan art. Tortyr, mord, splittrande av familjer - allt sådant är tydligen okej så länge det drabbar någon som ser tillräckligt annorlunda ut. Vad väger det mot underhållningen i att ha absolut makt över liv och död, att själv kunna bestämma vad som är "bäst" för artens utveckling och hur många som det därmed är bekvämt att hålla levande? För att inte tala om riskfriheten i dödandet, den enda som blir skadad i sammanhanget (förutom älgen) är jakthunden som blivit människans komplementära vapen. Det är alltid en orättfärdig tragedi om hunden tar stryk - älgen borde vara hänsynsfull och inte försvara sig, det är väl det minsta man kan begära!

Jag blir äcklad av alla jägare som försöker rättfärdiga sitt intresse genom argumenten att det är bättre för älgstammen att regleras, eller att det är en trevligt naturupplevelse. De kan väl för fan njuta av naturen utan att inkludera mord! Det sker inte ens i självförsvar, älgen är ingen fiende till människan. Och om det är viktigt att reglera arter så att de inte förökar sig så mycket att de förstör naturen, så borde de se till människorna långt före älgarna. Det finns ingen annan varelse som orsakar så mycket förödelse på egen hand - med andra ord skulle det argumentet betyda att jägarna anser att vi ska skjuta av människor på samma sätt (vi är dessutom många fler redan - ta tag i det raskt, skjut av några hundra tusen i Sverige till att börja med! Vad, inte? Blev det plötsligt oetiskt?). Nej, vare sig jägarna vill erkänna det själva eller inte  - så är jakten ett rent nöje som går ut på att utöva diktatoriskt övervåld på ett av de få områden där även ett upplyst samhälle blundar för det.

Jag blir sjukt besviken på mänskligheten vid sådana här tillfällen. Om våldet, ondskan i att inte bry sig om andras plåga, verkligen är så djupt inprogrammerad i beteendet hos människor så kommer vi aldrig kunna överleva oss själva.


Cree Indian Prophesy
Only after the Last Tree has been cut down,
Only after the Last River has been poisoned,
Only after the Last Fish has been caught,
Only then will you find that Money Cannot Be Eaten.

Hm... jag har fått ett problem. Jag sitter och försöker läsa språkligt avancerade kognitionsvetenskapliga texter, samtidigt som mitt sinne får allt svårare att förstå orden - tankarna blir tomma innan jag hunnit till slutet av varje mening.

Det var samma sak igår - och det irriterande är att jag har en hemtenta och en inlämningsuppgift som ska vara klar på fredag (eller senast söndag), och jag måste proppa huvudet fullt med läsning för det. Ekvationen går inte ihop! Det handlar inte om att texterna är tråkiga, de är faktiskt ganska intressanta - jag kan bara inte fokusera tankarna till den grad som behövs för att förstå helt nya koncept och tankegångar, och lagra den kunskapen i minnet. Ansträngningen som krävs är enorm, och jag är för sömnig.

Samtidigt kräver det ingen ansträngning alls att tex kolla på en film eller läsa en tidning. Det är märkligt egentligen, det är ungefär samma aktivitet och flöde av information genom dem. Skillnaden är nog dels att jag inte behöver forma mina tankar kring okända begrepp, dels inte behöver komma ihåg något aktivt eftersom ingen kommer testa mig på det efteråt. Men mest av allt är det för att författarna skriver så jäkligt onödigt komplicerat. Varför är det en poäng i sig att skriva så att människor har svårt att förstå vad som menas, när det är fullt möjligt att skriva enkelt förutom de nödvändiga fackorden? Den akademiska världen är bra uppblåst och korkad ibland.

Jag försöker verkligen läsa, men det slutade med att jag somnade.

Vad ska jag göra åt detta? Den fungerar varken att fortsätta på samma sätt eller att skippa läsandet helt. Jag får fundera på en lösning. På ett eller annat sätt behöver jag i vilket fall kunna presentera en kort uppsats och en färdig hemtenta innan veckan är slut, så mycket är säkert.

Det går nog på ett eller annat sätt.

[Senare på kvällen:]

Aha, det är tentaångest! Skoj, det kommer jag få uppleva mycket av framöver. Det sket sig lite ikväll (slutade med att jag kollade på Kyle XY efter att ha blivit så okoncentrerad att jag hade svårigheter med att koka te), men imorgon får jag förhoppningsvis ny inspiration. Vi ska träffas några tjejer och sitta och diskutera ihop. Det klarnar nog!

Egentligen är det inte särskilt svåra uppgifter, jag tror bara för lite på min egen förmåga. Det är en av mina största svagheter. Jag klarar mig säkert - trots ångest och sistaminuten-jobb har jag ju faktiskt aldrig fått underkänt på något tidigare - och om inte är det bara att komplettera eller tenta om. Det är knappast någon annan än jag själv som tycker att jag skulle göra ett dåligt arbete om jag inte har stenkoll på varenda sak vi har gått igenom och som står i de minst tusen sidor text vi har i kursböckerna!

Imorgon blir en ny dag med ett nytt försök!