Nudlar, kognition och en del irrande

Agh, nu har jag fastnat i min onda stress-cirkel igen! Jag mår fysiskt illa av att tänka på allt jag måste göra i veckan (och självklart borde börjat med igår). Spänner mig och andas ytligt och kort som om det vore en fråga på liv och död, inte några fjantiga småuppgifter i livet. Jag har verkligen inte blivit bra på att hantera det här ännu. Mitt försvar är att grotta ner mig i något som inte lämnar uttrymme till andra tankar, för tillfället att spela WoW och kolla på True Blood. Fungerar fint medan jag är involverad i dem, men så snart jag slutar är stressnivån ännu högre än förut. Jag vet egentligen att jag mår bättre av att ta itu med grejerna istället, och jag vet att det alltid verkar fixa sig på något sätt även när jag är orolig för om jag ska lyckas tillräckligt bra. Vad är det värsta som kan hända, frågar jag mig? Att kugga en kurs eller så gör inte så mycket, det som skrämmer mig intill panik ibland är de sociala konsekvenserna av att inte nå upp till det jag tror är andras förväntningar på mig. Det finns inget som gör mig räddare än tanken på att folk ska bli besvikna på mig och inte tycka om mig längre - jag skulle hellre kliva in i ett rum fullt med kravlande insekter än se besvikelse i ögonen på någon jag pratar med. Så jag gör mig bästa för att vara snäll och duktig och hoppas på att slippa det. Det har fungerat rätt bra hittills. Men då kan jag heller inte slappna av, måste tänka på hela tiden att uppfylla mina plikter, vara trevlig och inte göra något som ser ut eller låter dumt. Det låter helt idiotiskt när jag skriver ned det i ord, men det handlade aldrig om förnuft. Jag är tacksam att jag inte råkade bli en av de olyckliga som mobbades i alla de skolor jag gått i, det skulle säkert ha tagit knäcken på mig. Varför ska jag bry mig om vad andra tänker om mig? Jag vet att det oftast bara är mina egna påhitt ändå, jag kan ju faktiskt inte se in i någon annans sinne. Men det hjälper inte att resonera. Jag måste lära mig att handla annorlunda än vad min kropp och min hjärna säger åt mig, när jag går ner mig i någon av de här träsken. Det är den springande punkten, och mycket svårare än vad det verkar. Det handlar om att ändra på djupt inrotade vanor, faktiskt rent fysiskt ombilda bindningar mellan hjärnceller. Jäklar, någon gång ska jag lyckas med det! Det går tydligen inget vidare att tänka sig fram till nya tankesätt, det enda som hjälper är att agera annorlunda för att framkalla andra reaktioner i kroppen och sinnet. Känslor och tankar kommer spontant, och går bara att styra till en liten del, men handlingarna kan man styra helt. Bara man vinner över sitt automatbeteende! Jag fortsätter försöka!

Nu ska jag hur som helst gå på yoga och qi gong. Två timmar österländsk träning för kropp och sinne kommer säkert få mig bättre till mods, så kan jag återvända med nya krafter. Det behöver jag, för imorgon ska jag vara i skolan 8-17 - det blir en lång dag!