Nudlar, kognition och en del irrande

Av någon anledning är det mycket lättare att komma på engelska rubriker.

Till saken! Jag har blivit riktigt bra på att heala heroics, har till och med lyckats med ToC heroic. Spelade igår OS 25 med 21 personer, vilket gick helbra. Har inte gett mig på att hela en raid MT än, men så har jag bara varit på två och håller fortfarande på att optimera Healbot. Har 1800 SP obuffat och inte stött på någon boss som kan ta slut på min mana på många veckor. En anledning till att det gått så snabbt att geara upp Valyria är det nya emblem-systemet, som gör att jag kan farma heroics och snabbt få tag på epics.

Den näst största utmaningen hittills efter ToC hc var gårdagens CoT, otroligt nog. Jag spelade med en tank i full PvP-armor och ett halvtaskigt dps-gäng som till och med sprang i olika riktningar och började slåss... Tanken tog tre gånger så mycket skada som någon annan tank jag gjort sällskap med, och hade jag inte varit overpowered hade han dött åtminstone en handfull gånger. Det var nära nog! Fördelen med ett kasst team är att jag får träna på mitt helande, istället för att känna mig halvt överflödig tillsammans med en raidtank i en fjuttig heroic.

Av någon anledning har jag inte fått Rebirth (återupplivning mitt i striden) att fungera med Healbot, vilket är problematiskt eftersom jag nu måste leta upp personen på marken för att kunna använda den i en raid. Inte direkt något jag har tid med mitt i helandet. Svårt att experimentera med addonet eftersom jag bara kan använda den magin när jag har någon död i gänget. Hm, en battleground skulle ju kunna lösa det när jag tänker efter. Japp, de får bli föremål för mitt healingexperimenterande igen, precis som när jag startade. Ska försöka få macros att triggas av musknapparna också, så att jag kan binda en instant-megaheal till en lämplig knapp. Jag gillar Healbot i vilket fall, nu när jag kan den hyfsat bra gör det mitt helande oerhört mycket effektivare än tidigare!

---

Dags att gå till yogan. Jag valde att åka hem klockan halv sex, laga käk (hamburgare med bröd, mums) och slösurfa en liten stund. Det är inte värt att stressa upp mig så mycket att jag får ont i hjärtat, vilket jag faktiskt fick en kort stund. Även om det betyder att jag inte hinner med allt så är det bättre att ta det lugnt några timmar per dag, för att orka med och förhoppningsvis inte bli sjuk igen. Jag tänkte ett tag att det nästan vore värt att få svininfluensa bara för att ha en tillräckligt god anledning att skita i allt och sitta hemma och slappa istället. Men det är faktiskt bättre att vara frisk och hemma och slappa. Så jag får dela upp det och göra vad som hinns med, och skita i om det inte blir allt. Min kompis Tess skrattar lite åt mig som tar så seriöst på risken att kugga en kurs, hon har missat flera och är ändå nöjd och glad med livet. :)

Medan jag stod och diskade fladdrade en nässelfjäril förbi mitt ansikte och landade på fönsterbläcket. Men jag har inte haft något fönster öppet på flera dagar, så var materialiserade den sig ifrån? Kanske var det fjärilslarven jag räddade från en cykelbana som tittade förbi för att tacka?

Inte bara en "bad hair day", haha. Använder min blogg för att ta ut min frustration igen! Hade visserligen en trevlig helg. men... är nu så trött att jag är gråtfärdig, känner både fysiskt och psykiskt obehag av att ha några som helst människor inom 1000 meters radie om det inte finns väggar mellan oss och har ont i magen av ångest över allt som jag "måste" göra; i plugget, hushållet, extrajobbet och övriga små uppdrag som jag av någon idiotisk anledning tagit på mig. Det gör ont som fan i nacken och käkarna och jag är på svindåligt humör och glor ilsket på alla som ens får för sig att passera mig, för att inte tala om att på något sätt störa mina egna bestyr. Jag måste lära mig någon jävla gång att inte försöka vara en duktig flicka hela tiden. Jag har aldrig förut haft så mycket att göra varje dag under en hel månads tid, tror jag blir tvungen att faktiskt kugga något för att överleva. Går inte att försöka klara allt. Jävligt dålig tajming med att ha extrajobb, resa bort varannan helg och vara sjuk hälften av tiden. Tänkte gå på en stresshanteringskurs idag, men fick lov att skippa den eftersom jag måste hinna läsa ett helt kapitel om beslutsträdsinlärning och lära mig svaret på minst ett dussin programmeringsövningar utantill. Sen skulle jag förstås också behöva läsa seminarieartiklar, projektartiklar, andra kursböcker, börja skriva på AI-projektet, rätta 30 Word-examinationer och en programmeringslabb, städa mitt synnerligen lortiga och odiskade hem osv. Till imorgon, typ, men det går ju inte. Det är så mycket att jag blir lite förtvivlad. Ska försöka hinna med jobbförberedelserna inför morgondagen och läsa halva kapitlet om beslutsträdsinlärning innan yogan ikväll, som jag fan i mig inte tänker skippa eftersom det är det enda som får mig balanserad nog att överleva detta kaos. Frågan är när jag ska få tid att äta lunch idag?

Dags att slappna av i bloggen! Förändringen består den här gången av ett guildbyte i World of Warcraft. Rynka icke på näsan! Detta är viktiga saker.

Jag har varit en del av i Dark Alliance sedan jag rekryterades som en grön level 24 Hunter, storögt turistande i Thunder Bluff. Därifrån till guildledare och tillbaka. Jag har gråtit över vänner som övergivit guilden efter bråk, glatt mig åt våra framsteg, klagat på omogna pojkar och dragit dåliga skämt i tid och otid. Det är många år nu, även om jag varit varierande aktiv.

Men! Nu har jag bestämt mig för att ta steget därifrån, och det känns helt rätt. Jag har tröttnat på det mesta i WoW förutom raidandet, så ska det vara någon poäng med att ägna mina hemmahelger åt att spela är det vad som gäller. Jag har ägnat ett halvår åt att försöka få guilden att raida, men vi har inte kommit längre än halva Naxx, om vi får ihop en guildraid alls och inte tvingas pugga majoriteten av platserna. Jag har insett att det skulle krävas en rejäl reform av guilden och ledare som är beredda att spendera många timmar varje vecka till att planera och organisera raider. Jag är inte så dedikerat och har inte de prioriteringarna i livet, inte heller de andra aktiva ledarna. Den nuvarande guildledaren, som jag blivit mycket god vän med, ska sluta spela på obestämt tid och därmed har jag ingen som håller mig kvar socialt.

Så! Som han påminde mig om, "it's just a game". Och som en annan spelare sade, "don't let anyone stop you from doing what you want to". Istället för att klänga mig kvar vid något gammalt av pliktkänsla, så ska jag se framåt.

Ingen i guilden vet ännu om detta (utom Endazil förstås, som svarat att tänker följa med mig). Jag tänker stanna ett par veckor till eftersom jag kommer vara borta två av de kommande tre helgerna, och därmed knappt spela alls. Läge för att byta guild blir det när jag stadgat mig hemma igen.

Jag har redan bestämt mig vilken guild jag ska ansöka till. Den skulle ha 1) regelbundna raider utan krav på att delta, 2) mogna och trevliga människor. Serpent Fury är perfekt. Jag är god vän med en av dem (han var den första person som hälsade mig välkommen tillbaka när jag återvända efter mitt halvårs uppehåll) och har följt med på en av deras raider vilket gav mig mersmak (och de var nöjda med min insats). Det blir förhoppningsvis inte något problem för både mig och Endazil att komma med.

Jag lallar på med min helare tills dess. Hon har 1500 i SP och kan hantera Healbot något bättre nu, gott nog för de flesta heroics.

Ser fram emot till att spendera mer speltid till raider, som anordnas av andra och där folk vet vad de håller på med!

Tog mig efter mycket vånda (missade en viktig föreläsning!) en ledig dag igår. Det var precis vad jag behövde för att ladda batterierna, efter att ha blivit så slutkörd att jag bokstavligen raglade runt i lägenheten kvällen innan (och blev lätt förkyld). Spenderade hela dagen till att spela WoW i morgonrock (något jag utöver helger tillåter mig att göra när jag är hemma sjuk). Försöker koncentrera mig på att tänka på allt jag behöver göra i mindre delar, det räcker att lägga ett par timmar i veckan på varje uppgift. Ingen deadline för någon av projekten den närmaste tiden, så det går bra att ta det lite lugnt och fortsätta vila delar av dagarna samtidigt som jag pluggar.

Förra veckan blev det så körigt att jag brände ut mig, och tydligen vilade jag inte alls upp mig hos min farmor i Leksand - var ännu tröttare när jag kom hem, mystiskt nog. Jag tror att jag inte kan slappna av där längre eftersom jag fokuserar så mycket på att hjälpa min farmor, som inte kan göra så mycket själv med sin brutna arm som ännu inte läkt. Jag älskar henne, men hon är väldigt bra på att sätta en på sysslor hela tiden, gärna när man precis har satt sig ned efter det senaste ärendet. Självklart gör jag allt hon ber mig om, det är ändå oändligt mycket lättare för mig. Men då kan jag heller inte dega runt och slappna av.

Jag har noterat att jag bara vilar på riktigt om jag är för mig själv, utan att uträtta några måsten. En dag med WoW eller något annat helt onödigt är därmed maximal vakenvila. Jag behöver minst en sådan dag i veckan för att fungera, helst två. Normalt får jag det på helgerna, men inte den här gången, och det efter årets körigaste vecka. Måste vara mer försiktig med mig själv, om det nu är på gång en influensaepidemi! Extremlåg energi är den enskilt största anledningen till att jag blir sjuk, faktiskt den enda på många år vad jag kan minnas. Inte så konstigt eftersom man får svagt immunförsvar av det.

Men idag mår jag mycket bättre! Fortfarande mer trött än jag brukar efter en 10-17 dag med plugg och jobb, men det är inte så konstigt att det inte gick över helt så snabbt. Fascinerande ändå vilken effekt en ledig dag hade, både på energinivå och studiemotivation (vilken droppade till botten i måndags). Nu tycker jag livet är rätt bra igen. Ska se till att vila ordentligt i helgen också, förutom några timmars plugg som jag behöver stoppa in för att väga upp för mindre pluggande på kvällstid under veckan. Det kommer fortsätta vara mycket tills de här två kurserna och extrajobbet är över, men det känns överkomligt igen.

Dags att sova, vi kör 8-16 imorgon innan jag ens kan börja med AI-projektet och förberedelse av AI-labben!

Mitt antagande stämde! Jag känner mig mycket mer mentalt balanserad efter både yoga och qi gong. Trött i kroppen också, trots att det är lugn träning. Qi gongen (första gången idag) var rätt mysko, men underhållande. Det känns lite märkligt att stå och visualisera honung som rinner på huvudet, att strumporna smälter och att man kopplar ihop sig med jorden. För att ta några exempel. Men trots New Age flummet (som för övrigt får mig att tänka på en specialattack i Dragonball där Goku hämntar kraft från gjorden, det är taget direkt från Qi Gong) så är det en bra övning att meditera och koncentrera sig på sin kropp ett tag, genom andning och rörelser, istället för att vara upptagen med ett råtthjul av tankar eller peppra sig själv med visuell och autitiv information. Det är lugnande och balanserande, både mentalt och emotionellt. Bra kombo dessutom med yoga och qi gong, det ska jag fortsätta med hela hösten! Väl investerade pengar. Kombinerat med promenader och lite hemmaträning då och då, så blir det bra.

Så nu känner jag mig inte särskilt orolig för veckan längre. So long and thanks for the fish! (Gonatt!)

Agh, nu har jag fastnat i min onda stress-cirkel igen! Jag mår fysiskt illa av att tänka på allt jag måste göra i veckan (och självklart borde börjat med igår). Spänner mig och andas ytligt och kort som om det vore en fråga på liv och död, inte några fjantiga småuppgifter i livet. Jag har verkligen inte blivit bra på att hantera det här ännu. Mitt försvar är att grotta ner mig i något som inte lämnar uttrymme till andra tankar, för tillfället att spela WoW och kolla på True Blood. Fungerar fint medan jag är involverad i dem, men så snart jag slutar är stressnivån ännu högre än förut. Jag vet egentligen att jag mår bättre av att ta itu med grejerna istället, och jag vet att det alltid verkar fixa sig på något sätt även när jag är orolig för om jag ska lyckas tillräckligt bra. Vad är det värsta som kan hända, frågar jag mig? Att kugga en kurs eller så gör inte så mycket, det som skrämmer mig intill panik ibland är de sociala konsekvenserna av att inte nå upp till det jag tror är andras förväntningar på mig. Det finns inget som gör mig räddare än tanken på att folk ska bli besvikna på mig och inte tycka om mig längre - jag skulle hellre kliva in i ett rum fullt med kravlande insekter än se besvikelse i ögonen på någon jag pratar med. Så jag gör mig bästa för att vara snäll och duktig och hoppas på att slippa det. Det har fungerat rätt bra hittills. Men då kan jag heller inte slappna av, måste tänka på hela tiden att uppfylla mina plikter, vara trevlig och inte göra något som ser ut eller låter dumt. Det låter helt idiotiskt när jag skriver ned det i ord, men det handlade aldrig om förnuft. Jag är tacksam att jag inte råkade bli en av de olyckliga som mobbades i alla de skolor jag gått i, det skulle säkert ha tagit knäcken på mig. Varför ska jag bry mig om vad andra tänker om mig? Jag vet att det oftast bara är mina egna påhitt ändå, jag kan ju faktiskt inte se in i någon annans sinne. Men det hjälper inte att resonera. Jag måste lära mig att handla annorlunda än vad min kropp och min hjärna säger åt mig, när jag går ner mig i någon av de här träsken. Det är den springande punkten, och mycket svårare än vad det verkar. Det handlar om att ändra på djupt inrotade vanor, faktiskt rent fysiskt ombilda bindningar mellan hjärnceller. Jäklar, någon gång ska jag lyckas med det! Det går tydligen inget vidare att tänka sig fram till nya tankesätt, det enda som hjälper är att agera annorlunda för att framkalla andra reaktioner i kroppen och sinnet. Känslor och tankar kommer spontant, och går bara att styra till en liten del, men handlingarna kan man styra helt. Bara man vinner över sitt automatbeteende! Jag fortsätter försöka!

Nu ska jag hur som helst gå på yoga och qi gong. Två timmar österländsk träning för kropp och sinne kommer säkert få mig bättre till mods, så kan jag återvända med nya krafter. Det behöver jag, för imorgon ska jag vara i skolan 8-17 - det blir en lång dag!

Ibland när jag stannar upp och betraktar mig själv kan jag se hur mycket jag har förändrats. Långsamt, ibland snabbare, men jag förändras hela tiden. När jag slutade växa på längden fortsatte växten inombords. Det är konstigt att tänka på mig själv på det sättet, men jag har blivit allt mer vuxen under de år som gått sedan gymnasiet. Det kanske låter självklart, men egentligen är det inte det. Lika omöjligt som det är att inte förändras, lika omöjligt är det att förutsäga vad denna förändring kommer bestå av. Det är lustigt att tänka tillbaka på alla de små händelser som, trots att jag på sätt och vis fortsätter att betrakta mig som den människa jag var för 5-10 år sedan, gjort mig till någon helt annan. Just nu, känner jag, är jag inne i en extra intensiv växandeperiod. I sommar tog jag för första gången hand om en annan människa som inte kunde rå sig själv, vilket var en givande om än påfrestande upplevelse. Jag minns att jag tänkte, när jag rastlöst spatserade runt hemma veckorna innan det akuta telefonsamtalet, att dagarna märkligt nog kändes ganska meningslösa när jag inte hade något annat för mig än att roa mig. Faktum är att jag sedan kände mig uppriktigt tacksam för att få utträtta något som verkligen var livsnödvändigt för en annan människa, som mina kunskaper räckte till och som det inte fanns någon ersättare för. Den upplevelsen fick mig att inse att jag kan mer än jag tror - det finns vardaglig kunskap som jag helt enkelt inte värderat förut, eftersom den varit så självklar för mig.

Nästa nya erfarenhet kom tätt inpå - att formellt agera som lärare, hos den universitetsklass jag nu är laboratoriehandledare till. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha en introducerande föreläsning för dessa människor - väsenskilt från de projektredovisningar som annars varit de enda tillfällena jag talat inför grupp. Åhörarna satt som små tända ljus och insöp allt vi sade i storögd, koncentrerad tystnad. Vi var bara andraårskurs-studenter, men i jämförelse högst världsvana i det akademiska livet. Dessa nya studenter betraktade oss inte som medstuderanden - de såg oss som lärare. Att de betedde sig mot oss som mot lärare gjode att vi själva kunde agera i enlighet med rollen - de skapade det sociala klimatet som behövdes, det var en rent fysiskt kännbar skillnad i deras uppmärksamhet, jämfört med den som man kan få av "jämnställda" lyssnare som är halvt ointresserade och mer fokuserade på vad de själva snart ska säga. Riktigt häftigt faktiskt. När vi sedan handledde de faktiska labbarna (vilket fortfarande pågår, nästa vecka går vi över i deras nästa kurs) fortsatte de att behandla oss som de lärare vi hastigt och lustigt antagit rollen som. De vände sig till oss med sina frågor, övertygade om att vi hade svar på allt som behövdes (vilket vi förstås hade, eller kunde ta reda på). Det var en lika fascinerande upplevelse att vandra runt bland datorsalarna i syfte att vara tillgängliga för de som behövde hjälp. För att inte tala om det faktum att en del till och med tackade för sig när de gick - jag tror att de uppskattade våran insats. Det gläder mig. Jag kan själv erkänna att det gått bättre än jag hoppats (befarat?). Strul har förstås förekommit - med schemaombokningar, gruppindelningar, trasiga länkar och en inhyrd lärare som aldrig dök upp - men inget onormalt. Det har varit till stor hjälp att ha en god vän i klassen som handledarkollega, vi har kunnat dela på ansvar, förberedelser och tankar. Väldigt lyckat, helt enkelt, och en betydligt mer värdefull upplevelse (misstänker jag) än för de som valde att arrangera nollning.

Så jag kan se hur jag sakta men säkert växer upp. Jag inser att jag faktiskt har skäl att tro på min egen kompetens, trots den mentalt svajiga uppväxt som jag säkert delat med många andra. Det känns betryggande att veta att det går åt rätt håll. Jag är fortfarande bara 25 år, så jag har god tid på mig att utvecklas vidare. Det finns mycket att göra, men jag har kommit en god bit på väg sedan tonåren! :)

I helgen blir min druid level 80. Detta jag har förberett med ett nästan komplett superior/epicset (vilket jag lyckades med tack vare AH och ett övergearat team som körde 5 ToC normal på raken). Hållandes hårt på min regel att inte spela mitt i veckan, har jag istället spenderat kvällen till att spana på addons - och insett att jag har en del att öva på. Har bestämt mig för att använda Healbot, dels för att det ser mer lättläst ut än Grid och dels för att det kommer synkas med min favorithealkollegas helande. Nu har jag rätt bra koll på hur jag ska konfigurera det. Helgens utmaning blir att memorera alla spells som kopplas till olika musklick. Planen är att hoppa in i battlegrounds under de första försöken, där jag räknar med att 50% felkastande inte kommer göra folk särskilt arga på mig. :> Gör jag det medan jag fortfarande är level 79 har jag dessutom en chans att överleva några sekunder trots komplett brist på resilience. Det blir finfin nybörjarträning, för att sedan avancera till heroics och när jag känner mig säkrare - raider. Om vi kan få till en full guildraid i OS 10 på lördag kväll, kanske de till och med kan tänka sig att plocka med en ovan healbothealer - jag tror faktiskt att jag kommer uppnå minimikravet för SP direkt när jag dingar och plockar på mig allt som är nedstoppat i banken. I annat fall väntar jag. I vilket fall ser jag fram emot att börja heala seriöst. Det kommer kräva något mycket mer fokus än det halvslappa klickandet genom min shot rotation som hunter. Men det är det som blir roligt också, att få en utmaning igen. När jag väl fått träna ordentligt tror jag mig kunna bli en ypperlig healer; jag har snabb reaktions- och koncentrationsförmåga.

Dessutom får man ofta beröm som healer! Även om man bara gjort ett hyfsat jobb. Det är en väldigt trevlig omväxling mot dps (där jag på min höjd får se folk spamma recount stats och skryta över sin egen damage trots att det är jag som ligger etta). :3

Jag ska bli så bra att folk skriker efter mina tjänster! :D

Jag blev sömnig efter lunchen och tog mig en tupplur. Sov drömlöst tills väckarklockan ringde, kände mig då ännu tröttare och bestämde mig mot bättre vetande för att somna om.

En märklig (mar)dröm utspelade sig därefter. Den saknade spektakulär handling, men det var en väldigt speciell upplevelse. Det började med att jag låg i sängen i mitt barndomshem, i exakt samma position som där jag somnat i min lägenhet. Jag var trött och halvsov, och pratade med min syster som satt på huk brevid sängen i något okänt ärende. Jag minns att jag sade att det hade känts som att mitt ansikte domnat bort, men hon verkade inte lägga någon vikt vid det och själv var jag ännu inte särskilt oroad. Min syster gick snart ut igen och stängde dörren efter sig, så att jag blev ensam i mitt lilla rum. Solljuset strilade in genom fönstret i andra änden av rummet och jag kände hur tröttheten lade sig som ett täcke över mig. Vagt hörde jag personer gå förbi i korridoren utanför; mamma, pappa och syster samtalade lågt och jag hörde att min syster sade att jag var sjuk och att hon inte riktigt visste vad det var med mig. När jag försökte röra på mig i sängen upptäckte jag att hela kroppen gradvis hade domnat bort. Det var som om den inte tillhörde mig längre, och det enda jag kunde göra var att blunda eller ha halvöppna ögon. Obehagskänslan började komma krypande. Jag kom ihåg att det inte var meningen att jag skulle ligga här och sova, att jag behövde vakna. Jag blundade och försökte tänka mig till rörelse, men även om det kändes som om jag rörde mig så låg jag kvar i samma ställning i sängen; på sidan med uppdragna ben, ryggen mot väggen. Jag blev oförklarligt rädd för personerna som sporadiskt gick förbi utanför min stängda dörr - rädd för att de skulle öppna dörren för då skulle det kanske inte längre vara min familj, trots att jag kände igen deras röster och deras steg när de gick där utanför. Jag tittade bakåt i rummet, mot fönstret, och satte hjärtat i halsgropen när det såg ut som om min pappa stod där, tittandes mot väggen. Det visade sig istället vara min högryggade datorstol, som oförklarligt placerats mot bokhyllan i det rum som annars var möblerat så som det en gång varit. Jag försökte allt mer frenetiskt komma på ett sätt att vakna upp, att kunna röra mig igen. Jag visualiserade att jag slängde något tungt mot fönstret så att det splittrades, och tittade sedan skrämt mot det när jag insåg att jag kanske hade förstört en skyddande vägg. Lyckligtvis hade inte min normala drömstyrningsförmåga återuppväckts i just det fallet, och solljuset fortsatte att strila in genom ett stängt, helt fönster. Allt var oskyldigt och stilla, men jag kunde fortfarande inte röra en muskel och rädslan för vad som kunde komma in i rummet utifrån byggdes långsamt på. Jag fick en till idé och försökte andas häftigtare för väcka kroppen.

Det fungerade tydligen, eftersom jag strax därpå vaknade upp i samma säng i min lägenhet. I exakt samma position som jag hade somnat...

Jag vågade inte sluta ögonen igen, trots att inget hemskt faktiskt hade hänt. Jag var fortfarande sömnig, och stel i högra axeln efter att ha legat stilla på den i en timme. Något yr gick jag upp och drack ett glas vatten, gav mig sedan snabbt ut på en promenad med en ljudbok för att vakna upp ordentligt.

Trots att inget hemskt faktiskt hände, och jag egentligen borde ha känt mig trygg i mitt gamla rum med min familj i närheten, så var det definitivt ingen behaglig upplevelse. Jag misstänker att jag faktiskt upplevde min fysiska kropp i drömmen, som jag därför inte kunde röra på i drömtillståndet. Vanligtvis så skapar man sig en tankekropp att drömma med, men det har faktiskt hänt tidigare att jag känt mig fysiskt låst på ett liknande sätt. Dock aldrig så långt tid. Flera minuters drömtid är en evighet.

Jag visste redan att jag inte mår bra av att sova för långa stunder på eftermiddagen. Det är bara så svårt att bry sig om när jag ligger på sängen, halvt medvetslös eftersom det är vad som krävs för att jag ska få för mig att sova mitt på dagen, och bara önskar att få sova vidare när väckarklockan ringer. Det är ungefär lika lätt som att gå upp sex på morgonen efter fem timmars sömn.

Men nu kanske jag tänker efter en gång till.