Märklig dröm
En märklig (mar)dröm utspelade sig därefter. Den saknade spektakulär handling, men det var en väldigt speciell upplevelse. Det började med att jag låg i sängen i mitt barndomshem, i exakt samma position som där jag somnat i min lägenhet. Jag var trött och halvsov, och pratade med min syster som satt på huk brevid sängen i något okänt ärende. Jag minns att jag sade att det hade känts som att mitt ansikte domnat bort, men hon verkade inte lägga någon vikt vid det och själv var jag ännu inte särskilt oroad. Min syster gick snart ut igen och stängde dörren efter sig, så att jag blev ensam i mitt lilla rum. Solljuset strilade in genom fönstret i andra änden av rummet och jag kände hur tröttheten lade sig som ett täcke över mig. Vagt hörde jag personer gå förbi i korridoren utanför; mamma, pappa och syster samtalade lågt och jag hörde att min syster sade att jag var sjuk och att hon inte riktigt visste vad det var med mig. När jag försökte röra på mig i sängen upptäckte jag att hela kroppen gradvis hade domnat bort. Det var som om den inte tillhörde mig längre, och det enda jag kunde göra var att blunda eller ha halvöppna ögon. Obehagskänslan började komma krypande. Jag kom ihåg att det inte var meningen att jag skulle ligga här och sova, att jag behövde vakna. Jag blundade och försökte tänka mig till rörelse, men även om det kändes som om jag rörde mig så låg jag kvar i samma ställning i sängen; på sidan med uppdragna ben, ryggen mot väggen. Jag blev oförklarligt rädd för personerna som sporadiskt gick förbi utanför min stängda dörr - rädd för att de skulle öppna dörren för då skulle det kanske inte längre vara min familj, trots att jag kände igen deras röster och deras steg när de gick där utanför. Jag tittade bakåt i rummet, mot fönstret, och satte hjärtat i halsgropen när det såg ut som om min pappa stod där, tittandes mot väggen. Det visade sig istället vara min högryggade datorstol, som oförklarligt placerats mot bokhyllan i det rum som annars var möblerat så som det en gång varit. Jag försökte allt mer frenetiskt komma på ett sätt att vakna upp, att kunna röra mig igen. Jag visualiserade att jag slängde något tungt mot fönstret så att det splittrades, och tittade sedan skrämt mot det när jag insåg att jag kanske hade förstört en skyddande vägg. Lyckligtvis hade inte min normala drömstyrningsförmåga återuppväckts i just det fallet, och solljuset fortsatte att strila in genom ett stängt, helt fönster. Allt var oskyldigt och stilla, men jag kunde fortfarande inte röra en muskel och rädslan för vad som kunde komma in i rummet utifrån byggdes långsamt på. Jag fick en till idé och försökte andas häftigtare för väcka kroppen.
Det fungerade tydligen, eftersom jag strax därpå vaknade upp i samma säng i min lägenhet. I exakt samma position som jag hade somnat...
Jag vågade inte sluta ögonen igen, trots att inget hemskt faktiskt hade hänt. Jag var fortfarande sömnig, och stel i högra axeln efter att ha legat stilla på den i en timme. Något yr gick jag upp och drack ett glas vatten, gav mig sedan snabbt ut på en promenad med en ljudbok för att vakna upp ordentligt.
Trots att inget hemskt faktiskt hände, och jag egentligen borde ha känt mig trygg i mitt gamla rum med min familj i närheten, så var det definitivt ingen behaglig upplevelse. Jag misstänker att jag faktiskt upplevde min fysiska kropp i drömmen, som jag därför inte kunde röra på i drömtillståndet. Vanligtvis så skapar man sig en tankekropp att drömma med, men det har faktiskt hänt tidigare att jag känt mig fysiskt låst på ett liknande sätt. Dock aldrig så långt tid. Flera minuters drömtid är en evighet.
Jag visste redan att jag inte mår bra av att sova för långa stunder på eftermiddagen. Det är bara så svårt att bry sig om när jag ligger på sängen, halvt medvetslös eftersom det är vad som krävs för att jag ska få för mig att sova mitt på dagen, och bara önskar att få sova vidare när väckarklockan ringer. Det är ungefär lika lätt som att gå upp sex på morgonen efter fem timmars sömn.
Men nu kanske jag tänker efter en gång till.
Det där var en riktigt obehaglig dröm och jag blev lite rädd själv :'(
Jag är dock ingen drömtydare och har ingen förklaring till det. Ibland kanske det inte ens behövs en förklaring till en dröm. Det är helt enkelt något ens hjärna processat medans man var avslappnat.
Jag misstänker att det hade att göra med att jag var stressad över saker jag behövde göra före morgondagen, i kombination med att jag var så trött och är ovan vid att sova på dagtid. När jag drömmer om ett hem så är det nästan alltid det i Danholn - inte så konstigt att det satt starkast psykiska spår när jag bott där så länge. Att jag inte känner mig säker med min familj kanske (om det inte bara var helt slumpmässigt i drömmen förstås) skulle kunna bero på att jag dels känner att jag behöver "vara en duktig flicka" inför mina föräldrar och inte vågar visa upp alla mina sidor inkl de dåliga, samt att de efter skilsmässan och min påföljande depression slutade vara den självklart trygga tillflyktsorten de varit. Jag misstänker att jag har lite svårt för att lita på folk i allmänhet, att de kommer finnas kvar om jag behöver dem även om jag visat upp mina sämsta sidor. :S
Eh, jag har alltid amatörpsykologiska förklaringar för mina egna tankar, har egentligen ingen aning om huruvida jag bara svamlar. :)
