Nudlar, kognition och en del irrande

Ibland när jag stannar upp och betraktar mig själv kan jag se hur mycket jag har förändrats. Långsamt, ibland snabbare, men jag förändras hela tiden. När jag slutade växa på längden fortsatte växten inombords. Det är konstigt att tänka på mig själv på det sättet, men jag har blivit allt mer vuxen under de år som gått sedan gymnasiet. Det kanske låter självklart, men egentligen är det inte det. Lika omöjligt som det är att inte förändras, lika omöjligt är det att förutsäga vad denna förändring kommer bestå av. Det är lustigt att tänka tillbaka på alla de små händelser som, trots att jag på sätt och vis fortsätter att betrakta mig som den människa jag var för 5-10 år sedan, gjort mig till någon helt annan. Just nu, känner jag, är jag inne i en extra intensiv växandeperiod. I sommar tog jag för första gången hand om en annan människa som inte kunde rå sig själv, vilket var en givande om än påfrestande upplevelse. Jag minns att jag tänkte, när jag rastlöst spatserade runt hemma veckorna innan det akuta telefonsamtalet, att dagarna märkligt nog kändes ganska meningslösa när jag inte hade något annat för mig än att roa mig. Faktum är att jag sedan kände mig uppriktigt tacksam för att få utträtta något som verkligen var livsnödvändigt för en annan människa, som mina kunskaper räckte till och som det inte fanns någon ersättare för. Den upplevelsen fick mig att inse att jag kan mer än jag tror - det finns vardaglig kunskap som jag helt enkelt inte värderat förut, eftersom den varit så självklar för mig.

Nästa nya erfarenhet kom tätt inpå - att formellt agera som lärare, hos den universitetsklass jag nu är laboratoriehandledare till. Det var en väldigt intressant upplevelse att ha en introducerande föreläsning för dessa människor - väsenskilt från de projektredovisningar som annars varit de enda tillfällena jag talat inför grupp. Åhörarna satt som små tända ljus och insöp allt vi sade i storögd, koncentrerad tystnad. Vi var bara andraårskurs-studenter, men i jämförelse högst världsvana i det akademiska livet. Dessa nya studenter betraktade oss inte som medstuderanden - de såg oss som lärare. Att de betedde sig mot oss som mot lärare gjode att vi själva kunde agera i enlighet med rollen - de skapade det sociala klimatet som behövdes, det var en rent fysiskt kännbar skillnad i deras uppmärksamhet, jämfört med den som man kan få av "jämnställda" lyssnare som är halvt ointresserade och mer fokuserade på vad de själva snart ska säga. Riktigt häftigt faktiskt. När vi sedan handledde de faktiska labbarna (vilket fortfarande pågår, nästa vecka går vi över i deras nästa kurs) fortsatte de att behandla oss som de lärare vi hastigt och lustigt antagit rollen som. De vände sig till oss med sina frågor, övertygade om att vi hade svar på allt som behövdes (vilket vi förstås hade, eller kunde ta reda på). Det var en lika fascinerande upplevelse att vandra runt bland datorsalarna i syfte att vara tillgängliga för de som behövde hjälp. För att inte tala om det faktum att en del till och med tackade för sig när de gick - jag tror att de uppskattade våran insats. Det gläder mig. Jag kan själv erkänna att det gått bättre än jag hoppats (befarat?). Strul har förstås förekommit - med schemaombokningar, gruppindelningar, trasiga länkar och en inhyrd lärare som aldrig dök upp - men inget onormalt. Det har varit till stor hjälp att ha en god vän i klassen som handledarkollega, vi har kunnat dela på ansvar, förberedelser och tankar. Väldigt lyckat, helt enkelt, och en betydligt mer värdefull upplevelse (misstänker jag) än för de som valde att arrangera nollning.

Så jag kan se hur jag sakta men säkert växer upp. Jag inser att jag faktiskt har skäl att tro på min egen kompetens, trots den mentalt svajiga uppväxt som jag säkert delat med många andra. Det känns betryggande att veta att det går åt rätt håll. Jag är fortfarande bara 25 år, så jag har god tid på mig att utvecklas vidare. Det finns mycket att göra, men jag har kommit en god bit på väg sedan tonåren! :)