Neurovetenskap
Det är lätt att felaktigt tro att minne och perception (seende) är enhetliga fenomen. Faktum är att de består av delar som kan fungera helt oberoende av varandra, vilket kan bli rätt fascinerande.
Minnet brukar först och främst delas upp i arbetsminne (temporärt) och långtidsminne (permanent). Långtidsminnet består enkelt sagt av explicit och implicit minne, där det förra handlar om fakta och episodiska händelser och det senare om "omedveten" kunskap som man inte kan beskriva med ord, som förmågan att cykla. Allt detta processas i olika områden i hjärnan (ofta flera samtidigt). Så en hjärnskada kan till exempel innebära att man förlorar förmågan att minnas alla händelser som sker efter olyckan, och liksom står still i tiden - som en patient som fortfarande tror att han lever på 50-talet, eller en annan som blir helt chockad av att se sig själv i spegeln varje morgon, där han är 30 år äldre än han mindes. Funktionen kan variera hos friska människor också - jag kan konstatera att mitt eget semantiska minne, som innehåller fakta om världen omkring mig, fungerar sämre än genomsnittet. Det är inte omöjligt, men avsevärt energikrävande att t ex komma ihåg saker som andra berättar om sig själva, eller om historia, geografi eller annat jag läst eller hört om. Men det är i alla fall bättre än karln som vaknar upp för första gången i sitt liv (tror han) varenda morgon, och inte har minsta medvetna minne av sitt tidigare liv eller sin familj.
Perceptionen är framförallt uppdelad i två system: VAD och VAR, som går helt olika banor i hjärnan. Den dorsala strömmen behandlar VAR jag själv och allt annat befinner sig, och är avgörande för att kunna navigera i omgivningen. Den ventrala strömmen processar VAD jag ser, för att kunna känna igen föremål och färger, t ex i ansiktsigenkänning eller för att kategorisera ett djur som hund eller katt. En patient med skada i det senare området klassificerade alla djur som hundar eller katter, han saknade kategorier för andra djurarter och var helt omedveten om det absurda i att t ex säga att en gås var en katt. Dessutom hanterar de två hjärnhalvorna en varsin halva av synfältet, och skador där kan innebära att en person helt förtränger halva synfältet - de rakar halva ansiktet, klär på halva kroppen eller ritar av en halv människa. Säger man åt dem att något saknas kan de fortfarande inte inse detta - lyfter man upp deras arm på den ignorerade sidan anser de att den hör till någon annan. Detta är förstås livsfarligt tillstånd (tänk dig dem i trafiken), men som tur var oftast temporärt. Min egen dorsala ström (var-systemet) fungerar bättre än genomsnittet - jag lär mig snabbt att hitta på nya ställen. Det kanske får väga upp mitt dåliga semantiska minne? :)
Det är häftigt att läsa kognitiv neurovetenskap.
Minnet brukar först och främst delas upp i arbetsminne (temporärt) och långtidsminne (permanent). Långtidsminnet består enkelt sagt av explicit och implicit minne, där det förra handlar om fakta och episodiska händelser och det senare om "omedveten" kunskap som man inte kan beskriva med ord, som förmågan att cykla. Allt detta processas i olika områden i hjärnan (ofta flera samtidigt). Så en hjärnskada kan till exempel innebära att man förlorar förmågan att minnas alla händelser som sker efter olyckan, och liksom står still i tiden - som en patient som fortfarande tror att han lever på 50-talet, eller en annan som blir helt chockad av att se sig själv i spegeln varje morgon, där han är 30 år äldre än han mindes. Funktionen kan variera hos friska människor också - jag kan konstatera att mitt eget semantiska minne, som innehåller fakta om världen omkring mig, fungerar sämre än genomsnittet. Det är inte omöjligt, men avsevärt energikrävande att t ex komma ihåg saker som andra berättar om sig själva, eller om historia, geografi eller annat jag läst eller hört om. Men det är i alla fall bättre än karln som vaknar upp för första gången i sitt liv (tror han) varenda morgon, och inte har minsta medvetna minne av sitt tidigare liv eller sin familj.
Perceptionen är framförallt uppdelad i två system: VAD och VAR, som går helt olika banor i hjärnan. Den dorsala strömmen behandlar VAR jag själv och allt annat befinner sig, och är avgörande för att kunna navigera i omgivningen. Den ventrala strömmen processar VAD jag ser, för att kunna känna igen föremål och färger, t ex i ansiktsigenkänning eller för att kategorisera ett djur som hund eller katt. En patient med skada i det senare området klassificerade alla djur som hundar eller katter, han saknade kategorier för andra djurarter och var helt omedveten om det absurda i att t ex säga att en gås var en katt. Dessutom hanterar de två hjärnhalvorna en varsin halva av synfältet, och skador där kan innebära att en person helt förtränger halva synfältet - de rakar halva ansiktet, klär på halva kroppen eller ritar av en halv människa. Säger man åt dem att något saknas kan de fortfarande inte inse detta - lyfter man upp deras arm på den ignorerade sidan anser de att den hör till någon annan. Detta är förstås livsfarligt tillstånd (tänk dig dem i trafiken), men som tur var oftast temporärt. Min egen dorsala ström (var-systemet) fungerar bättre än genomsnittet - jag lär mig snabbt att hitta på nya ställen. Det kanske får väga upp mitt dåliga semantiska minne? :)
Det är häftigt att läsa kognitiv neurovetenskap.
Kommentarer
Trackback
