♥ Tokyo
Aaaah, jag vill tillbaka! Genast!
Otroligt nog överträffades mina redan höga förväntningar på Japan. Vilket underbart ställe och vilka underbara människor! Jag trodde att jag ogillar storstäder i allmänhet, men det visade sig icke gälla Tokyo. Där är det, trots den enorma storleken och med lika många invånare som Sverige - avspänt och välordnat. Framför allt är alla japaner extremt artiga och tillmötesgående - till den grad att jag blev på otroligt gott humör av att handla en liten risboll i en närbutik. Alla anställda inom hörhåll hälsar välkommen (irasshaimaseeen); bugningar, tack och artiga tilltal till höger och vänster; slutligen hej då och välkommen tillbaka. Ätpinnar, våtservetter och sugrör ingår gratis om man köpt någon färdigmat (sushi, mmm). De stora butikerna har massa folk anställda enbart för att välkomna och hjälpa kunder.
För övrigt är allt extremt rent och välstädat - städare finns överallt (till exempel folk som polerar räcken). Källsortering gäller även på gatorna, intressant nog. På Disneyland gick anställda runt med sopborste och skyffel och städade upp minsta popcorn som ramlat på marken. Sverige ser ut som en slafshög i jämförelse!
En annan noterbar skillnad mot Sverige är dryckautomaterna. Överallt står de, minst lika många som gauhörnen. De erbjuder mängder av varma och kalla drycker (ibland även soppa eller cigaretter). Perfekt om man var frusen eller törstig när man flanerade runt! Japan är däremot inte mycket för läsk, som på sin höjd fanns någon enstaka av i ett hörn. Favoriten var istället grönt te, både kallt och varmt. Beskt som sjutton, ugh, inget för mig! Royal Milk Tea gick däremot bra, det var mjölk och socker med lite te, haha. Roligast var att testa drycker som det inte stod ett dyft engelska på - de varierade från riktigt goda till vidriga, men framförallt var det mycket jag aldrig smakat förut. Lite löjligt var det med namnet på deras favoritläsk, Pokari Sweat... kul att dricka svett? Det skulle återställa joniseringen i kroppen efter att man ansträngt sig och svettat ut den, eller något liknande... det var lite oklart.
Japanerna är notoriskt dåliga på engelska. Tänk dig landsbygden på Finland, ungefär. Intressant nog gick det ganska bra för mig att kommunicera ändå, med diverse gester och enkla ord. Jag lärde mig snabbt att det gällde att helst bara använda ett enda ord om jag behövde fråga något. Alla restauranganställda förstod "fish", och skulle vi hitta någonstans var det bara att säga platsnamnet. Det fungerade förvånansvärt smidigt, speciellt som japanerna har en tendens att följa med och visa vägen om de har svårt att förklara var man ska gå. Lite lustigt kändes det i början när de babblade på på japanska trots att de torde se att jag uppenbarligen inte förstår, men å andra sidan hade det nog känts änn konstigare om de varit tysta och bara använt gester som svar. Efter lite trial and error lärde man sig vad folk frågade om i vissa situationer, som huruvida man skulle ha en påse när man handlade och hur många man var till åkattraktionen på Disneyland. Kroppskommunikation ftw! Men till nästa gång ska jag allt ha lärt mig mer japanska (började läsa Japanese For Today i förrgår, ska leta upp någon kurs också). För någon som helst konversation är det kört att inte kunna det inhemska språket. Dessutom pratar de så artigt och trevligt att jag gärna vill kunna förstå allt de säga och kunna replikera på lika artigt sätt tillbaka. ( ^ ^)
En klart fascinerande del av Tokyoupplevelsen var att vandra runt på gatorna efter skymningen. Det är otroligt läckert med alla neonljus och höga byggnader, och på många ställe har de häftiga ljussättningar som täcker träd och gator. Att bara promenera runt och stirra på omgivningar och folk var, märkligt nog, det roligaste med hela resan. Som tidigare misstänkt stod vi ut en aning som extremt långa västerlänningar, så folk stirrade på oss lika mycket som vi stirrade på dem. Det var ett riktigt nöje att möte blicken hos folk som passerade förbi, det blev ett slags väldigt kort personligt möte. En klar bonus var att även de riktigt snygga killarna som gick runt med sina riktigt snygga flickvänner tittade tillbaka. Jag bestämde mig för att allihop tycker också jag är snygg, det var roligast så. Jag såg var förvånansvärt få utlänningar faktiskt, inte mer än en handfull eller två på hela resan, men det är inte högsäsong förstås. Hur som helst fascinerades jag över att de unga japanerna har så bra klädsmak (speciellt jackorna) och läckra frisyrer - det var ett annat stort nöje att titta på. Sverige skulle onekligen inte ta skada av att låta sig inspireras. Fast det måste kosta otroligt mycket pengar att upprätthålla stilen som en del hade. En av de lustiga detaljerna var att även killar hade handväskor - det såg precis ut som tjejhandväskor, mycket märkligt.
Nyår firade vi i ett buddhistiskt tempel (eller var det Shinto?). En enorm mängd japaner samlades utanför och vi stod och köade med dem i en och en halv timme, rakt över nyårsslaget. Det var väldigt många unga par i horden, verkar vara populärt för dem. Så småningom fick vi vandra in på tempelområdet och offra (småmynt) till gudarna inför det nya året. Enligt traditionen ska man önska sig något i samband med gåvan - vad jag önskade mig låter jag vara hemligt. :) Efteråt spatserade vi vidare till vad som visade sig vara ett slags marknadsområde precis vid templet, där vi först köpte lyckopapper för det nya året (som visar om man får god eller dålig lycka, återstår dock att översätta min) och sedan marknadskäk. Även här otroligt mycket japaner, som dock trängdes ganska försiktigt med varandra. Mycket märkligt sätt att fira nyår på det hela taget, men jag gillade det ändå - det kändes festligt, det var mycket folk, och helt utan alkohol. Yay!
Efter beslutet att ta sig runt på de olika stora shoppingområdena i Tokyo fastnade vi ganska omgående i Akihabara, nördarnas elektronikstad. Numer också hem för manganördarna. Här irrade vi runt i flera dagar, genom allt från små supertrånga butiker i fem våningar (där min dunjacka nästan gjorde mig för tjock för att ta mig fram, tur för japanerna att de alla är så små och taniga) till superstora butiker i åtta våningar där vi lätt gick vilse på bara en enda av våningarna. Ah, alla dessa underbara prylar! Vi gick runt och stirrade i evigheter. I mangabutikerna blev jag (till skillnad från mitt sällskap) lätt generad av japanernas synnerligen annorlunda censur av nakenhet. Visserligen hade butikerna en källarvåning med artonårsgräns, men i Sverige hade hela butikerna antagligen haft det. Men japanerna verkar inte låta sig bekommas av att barnserierna ligger brevid serierna med storbystade mer eller mindre nakna tjejer som ser mer eller mindre kåta ut. Tja, egentligen tycker jag att vi censurerar för mycket här hemma, men jag måste erkänna att det där var lite långt åt andra hållet istället. Men man vänjer sig när man varit där ett tag, haha. I vilket fall var det underbart att gå runt i fleravånings butiker laddade med enbart manga, anime, tvspel och relaterade figurer och grejer. It's my heaven!
Lyxområden som Ginza fastnade vi inte alls för däremot, där är det för stelt och lyxigt och tråkigt. Den avslappnade kommersen i Akihabara var perfekt för två nördiga svenskar.
Som jag redan nämnt besökte vi Tokyo Disneyland också. Det var riktigt överdådigt imponerande - måste besökas för den som har vägarna förbi Tokyo! I synnerhet på kvällen, med läckra fyrverkerier (perfekt för oss som saknade detta på nyår) och ett speciellt läckert Electronic Night Parade. Där visades enorma kreationer av tusentals färgskiftande och tindrande ljus, baserade på olika Disneyfilmer. Inga stålar har sparats in där inte! Märkligt kändes det att alla Disneykaraktärerna pratar japanska... men rösterna hade de prickat in perfekt! Popcorn såldes givetvis på området, men det var inte riktigt som vi är vana vid. Det fanns bland annat chokladpopcorn (testade och uppskattade), karamellpopcorn och currypopcorn. Nästa gång ska vi besöka Disney Sealand också, som låg brevid men inte hanns med på grund av begränsad tid. Den har jag hört ska vara minst lika häftig, och riktad mer till vuxna besökare.
Det finns hur mycket som helst att säga om Tokyo efter bara en vecka där, men jag nöjer mig för tillfället. Fråga om det är något mer ni vill veta!
Till syvende och sist säger jag bara... Jag vill tillbaka, omedelbums! ( ﾟ▽ﾟ) ~ ♥
Otroligt nog överträffades mina redan höga förväntningar på Japan. Vilket underbart ställe och vilka underbara människor! Jag trodde att jag ogillar storstäder i allmänhet, men det visade sig icke gälla Tokyo. Där är det, trots den enorma storleken och med lika många invånare som Sverige - avspänt och välordnat. Framför allt är alla japaner extremt artiga och tillmötesgående - till den grad att jag blev på otroligt gott humör av att handla en liten risboll i en närbutik. Alla anställda inom hörhåll hälsar välkommen (irasshaimaseeen); bugningar, tack och artiga tilltal till höger och vänster; slutligen hej då och välkommen tillbaka. Ätpinnar, våtservetter och sugrör ingår gratis om man köpt någon färdigmat (sushi, mmm). De stora butikerna har massa folk anställda enbart för att välkomna och hjälpa kunder.
För övrigt är allt extremt rent och välstädat - städare finns överallt (till exempel folk som polerar räcken). Källsortering gäller även på gatorna, intressant nog. På Disneyland gick anställda runt med sopborste och skyffel och städade upp minsta popcorn som ramlat på marken. Sverige ser ut som en slafshög i jämförelse!
En annan noterbar skillnad mot Sverige är dryckautomaterna. Överallt står de, minst lika många som gauhörnen. De erbjuder mängder av varma och kalla drycker (ibland även soppa eller cigaretter). Perfekt om man var frusen eller törstig när man flanerade runt! Japan är däremot inte mycket för läsk, som på sin höjd fanns någon enstaka av i ett hörn. Favoriten var istället grönt te, både kallt och varmt. Beskt som sjutton, ugh, inget för mig! Royal Milk Tea gick däremot bra, det var mjölk och socker med lite te, haha. Roligast var att testa drycker som det inte stod ett dyft engelska på - de varierade från riktigt goda till vidriga, men framförallt var det mycket jag aldrig smakat förut. Lite löjligt var det med namnet på deras favoritläsk, Pokari Sweat... kul att dricka svett? Det skulle återställa joniseringen i kroppen efter att man ansträngt sig och svettat ut den, eller något liknande... det var lite oklart.
Japanerna är notoriskt dåliga på engelska. Tänk dig landsbygden på Finland, ungefär. Intressant nog gick det ganska bra för mig att kommunicera ändå, med diverse gester och enkla ord. Jag lärde mig snabbt att det gällde att helst bara använda ett enda ord om jag behövde fråga något. Alla restauranganställda förstod "fish", och skulle vi hitta någonstans var det bara att säga platsnamnet. Det fungerade förvånansvärt smidigt, speciellt som japanerna har en tendens att följa med och visa vägen om de har svårt att förklara var man ska gå. Lite lustigt kändes det i början när de babblade på på japanska trots att de torde se att jag uppenbarligen inte förstår, men å andra sidan hade det nog känts änn konstigare om de varit tysta och bara använt gester som svar. Efter lite trial and error lärde man sig vad folk frågade om i vissa situationer, som huruvida man skulle ha en påse när man handlade och hur många man var till åkattraktionen på Disneyland. Kroppskommunikation ftw! Men till nästa gång ska jag allt ha lärt mig mer japanska (började läsa Japanese For Today i förrgår, ska leta upp någon kurs också). För någon som helst konversation är det kört att inte kunna det inhemska språket. Dessutom pratar de så artigt och trevligt att jag gärna vill kunna förstå allt de säga och kunna replikera på lika artigt sätt tillbaka. ( ^ ^)
En klart fascinerande del av Tokyoupplevelsen var att vandra runt på gatorna efter skymningen. Det är otroligt läckert med alla neonljus och höga byggnader, och på många ställe har de häftiga ljussättningar som täcker träd och gator. Att bara promenera runt och stirra på omgivningar och folk var, märkligt nog, det roligaste med hela resan. Som tidigare misstänkt stod vi ut en aning som extremt långa västerlänningar, så folk stirrade på oss lika mycket som vi stirrade på dem. Det var ett riktigt nöje att möte blicken hos folk som passerade förbi, det blev ett slags väldigt kort personligt möte. En klar bonus var att även de riktigt snygga killarna som gick runt med sina riktigt snygga flickvänner tittade tillbaka. Jag bestämde mig för att allihop tycker också jag är snygg, det var roligast så. Jag såg var förvånansvärt få utlänningar faktiskt, inte mer än en handfull eller två på hela resan, men det är inte högsäsong förstås. Hur som helst fascinerades jag över att de unga japanerna har så bra klädsmak (speciellt jackorna) och läckra frisyrer - det var ett annat stort nöje att titta på. Sverige skulle onekligen inte ta skada av att låta sig inspireras. Fast det måste kosta otroligt mycket pengar att upprätthålla stilen som en del hade. En av de lustiga detaljerna var att även killar hade handväskor - det såg precis ut som tjejhandväskor, mycket märkligt.
Nyår firade vi i ett buddhistiskt tempel (eller var det Shinto?). En enorm mängd japaner samlades utanför och vi stod och köade med dem i en och en halv timme, rakt över nyårsslaget. Det var väldigt många unga par i horden, verkar vara populärt för dem. Så småningom fick vi vandra in på tempelområdet och offra (småmynt) till gudarna inför det nya året. Enligt traditionen ska man önska sig något i samband med gåvan - vad jag önskade mig låter jag vara hemligt. :) Efteråt spatserade vi vidare till vad som visade sig vara ett slags marknadsområde precis vid templet, där vi först köpte lyckopapper för det nya året (som visar om man får god eller dålig lycka, återstår dock att översätta min) och sedan marknadskäk. Även här otroligt mycket japaner, som dock trängdes ganska försiktigt med varandra. Mycket märkligt sätt att fira nyår på det hela taget, men jag gillade det ändå - det kändes festligt, det var mycket folk, och helt utan alkohol. Yay!
Efter beslutet att ta sig runt på de olika stora shoppingområdena i Tokyo fastnade vi ganska omgående i Akihabara, nördarnas elektronikstad. Numer också hem för manganördarna. Här irrade vi runt i flera dagar, genom allt från små supertrånga butiker i fem våningar (där min dunjacka nästan gjorde mig för tjock för att ta mig fram, tur för japanerna att de alla är så små och taniga) till superstora butiker i åtta våningar där vi lätt gick vilse på bara en enda av våningarna. Ah, alla dessa underbara prylar! Vi gick runt och stirrade i evigheter. I mangabutikerna blev jag (till skillnad från mitt sällskap) lätt generad av japanernas synnerligen annorlunda censur av nakenhet. Visserligen hade butikerna en källarvåning med artonårsgräns, men i Sverige hade hela butikerna antagligen haft det. Men japanerna verkar inte låta sig bekommas av att barnserierna ligger brevid serierna med storbystade mer eller mindre nakna tjejer som ser mer eller mindre kåta ut. Tja, egentligen tycker jag att vi censurerar för mycket här hemma, men jag måste erkänna att det där var lite långt åt andra hållet istället. Men man vänjer sig när man varit där ett tag, haha. I vilket fall var det underbart att gå runt i fleravånings butiker laddade med enbart manga, anime, tvspel och relaterade figurer och grejer. It's my heaven!
Lyxområden som Ginza fastnade vi inte alls för däremot, där är det för stelt och lyxigt och tråkigt. Den avslappnade kommersen i Akihabara var perfekt för två nördiga svenskar.
Som jag redan nämnt besökte vi Tokyo Disneyland också. Det var riktigt överdådigt imponerande - måste besökas för den som har vägarna förbi Tokyo! I synnerhet på kvällen, med läckra fyrverkerier (perfekt för oss som saknade detta på nyår) och ett speciellt läckert Electronic Night Parade. Där visades enorma kreationer av tusentals färgskiftande och tindrande ljus, baserade på olika Disneyfilmer. Inga stålar har sparats in där inte! Märkligt kändes det att alla Disneykaraktärerna pratar japanska... men rösterna hade de prickat in perfekt! Popcorn såldes givetvis på området, men det var inte riktigt som vi är vana vid. Det fanns bland annat chokladpopcorn (testade och uppskattade), karamellpopcorn och currypopcorn. Nästa gång ska vi besöka Disney Sealand också, som låg brevid men inte hanns med på grund av begränsad tid. Den har jag hört ska vara minst lika häftig, och riktad mer till vuxna besökare.
Det finns hur mycket som helst att säga om Tokyo efter bara en vecka där, men jag nöjer mig för tillfället. Fråga om det är något mer ni vill veta!
Till syvende och sist säger jag bara... Jag vill tillbaka, omedelbums! ( ﾟ▽ﾟ) ~ ♥
Fler bilder --> Facebook!
Kommentarer
Trackback
