Nudlar, kognition och en del irrande

Inatt drömde jag att jag var Doctor Who, det var riktigt häftigt! Jag hade ett konstigt rymdskepp som plockade upp folk med en gripklo, kunde färdas i tid och rum och drog runt till farliga ställen och räddade människor (och ett bo med småfåglar). Som bonus hade jag dessutom övermänsklig styrka och kunde flyga (det kan jag alltid närjag drömmer). Jag var också hans flickvän/följeslagare, hoppandes fram och tillbaka mellan rollerna. Om jag kom tillbaka halvdöd från något uppdrag så var det ingen fara, jag upplever ändå aldrig smärta när jag drömmer, jag blir aldrig trött och jag kan både återuppliva mig själv och skriva om händelser genom att ladda tillbaka dem från en tidigare tidpunkt - det finns med andra ord inget att vara rädd för, bara spännande att se vad som skulle hända härnäst. Exakt som en blandning av teater och tvspel när det fungerar som bäst.

Mitt under en episod när jag var på besök i min uppväxtby och undersökte varför det var fullt med ambulanspersonal och avspärrningar på min gamla skola, vilket jag upptäckt samtidigt som jag höll på att introducera min pojkvän/mig själv till min pappa... så vaknade jag. Och insåg att mitt liv istället handlar om en jävligt dryg hemtenta, städning, tvättning, mensvärk och feber.

"Reality is such a drag", som Ace of Base sade. Verklighetsflykt ftw!

Nu ska jag fortsätta med min hemtenta och hålla tummarna för att jag hinner spela WoW ikväll, den näst bästa verklighetsflykten efter Doctor Who. Igår dpsade jag OS 3D och helade fram till sista bossen i Ulduar 10, sweet! Evandir heter nu Evandir of the Nightfall och Valyria har en hög nya achievements. Guildmedlemmarna är så vänliga trots att jag bara är en gröngöling som hoppar på deras progression-raider. De är så jävla bra!